Kontext

Nu tror jag min själ att jag är klar med mitt val. Jag väljer att ta en viss risk med en lösning som har större risk för komplikationer i både det korta och långa perspektivet. Med förhoppningen att kunna leva ett rikt och rörligt liv efter operationen. Jag väljer en kutan blåsa med utlopp i naveln. Det innebär att urinen leds till en blåsa som dom tillverkat av mina egna tarmar. Därifrån leds urinen ut via ett hål i naveln. Jag tappar mig själv genom att sticka in en kateter och tömma mig själv 4-5 gånger om dagen. Väldigt behändigt - om allt fungerar.

Med min psykolog ventilerade jag hur min kvinnliga identitet kan komma att påverkas. Det blev en stärkande sejour. Kunde ju ha blivit väldigt sorglig, egentligen, men nu sitter jag och blir fnissigt glad över vårt samtal.

I samband med cystectomin tas också livmodern bort. Den är ju ett kvinnligt reproduktionsorgan. Den reproducerande kvinnan är jag färdig med. Jag varken kan eller vill sätta fler barn till världen. Den delen av kvinnligheten är jag fullkomligt nöjd och klar med. Jag kan inte tänka mig att jag kommer att sörja livmodern. Den har gjort sitt. För länge sen.

Jag är yrkeskvinna med en mission i arbetslivet. Jag står på toppen av min karriär som arbetande kvinna och har massor ogjort. Vad den delen av kvinnligheten anbelangar så har jag inte tid att vara cancersjuk. Min inställning är - gör nåt radikalt så jag kan få arbetsro. Många vill ha mej på banan - min delägande kollega och våra övriga partners och det vill kunderna också. Och jag själv.

Älskarinnan lever en tillvaro i dvala. Jag skulle kunna vara en älskande part i ett sorts samliv med en partner jag inte har idag. Därför känns det inte som ett stort problem just nu. Men man vet ju inte i framtiden. Jag väljer därför den form av ingrepp i slidan som möjliggör nån sorts samliv, även om det inte funkar som vanligt. Går det att göra ett traditionellt sexliv möjligt, så gärna för mig. Men som sagt, det är inte en stor grej för mig just nu. Jag kan inte se mig deppa ihop på grund av detta faktum. Om min attraktionskraft minskar? Ja, vad ska jag säga. Jag har aldrig tyckt att min attraktionskraft varit välutvecklad. Ded är ett understatement, läs: den är underutvecklad. Vet inte om det går att sänka attraktionskraften helt enkelt. Jag har helt enkelt aldrig lirat på den spelhalvan. Jag har svårt att sörja den attraktionskraft jag inte tror mig om att ha. Jag kan snarare tänka mig att jag nu blir lite krigisk och utmanar mig själv i framtiden. Kanske kommer min attraktionskraft och -förmåga att öka? Jag håller det för troligt. Om det inte kan bli sämre, så kan det möjligen bli bättre.

Fritidskvinnan Kontext gillar att promenera i skog och mark - den trogne läsaren vet att jag är passionerad svampplockare - simma, resa, dansa, gå på work-out etc. Jag hoppas på en ny vår i det rörliga avseendet. Tänk att åter kunna simma, det har jag inte vågat göra på över ett år.

Så har vi mormor- respektive farmor-perspektivet. Kallar det för enkelhetens skull grand-mor-perspektivet. Så stor har jag inte blivit än. Men det kan jag kanske bli endera året, tänker jag. Det är en ohyggligt viktig del av att vara kvinna och det vill jag kunna vara med hela mig. Jag vill kunna krypa under bord och in i kojor och läsa sagor och leka med barnbarnen. Jag vill kunna resa med dem och upptäcka världen ur barnens perspektiv och ge dem alldeles unika upplevelser med sin grand-mor. Vi resonerade kring vilket som smäller högst för ett barn i kompiskretsen - att ha en grand-mor som kan tömma kiss från en påse på magen eller som tömmer kiss genom att sticka sugrör i naveln. Vi kunde inte riktigt föreställa oss vilket som var häftigast, men ATT det nog skulle vara lite häftigt att ha en sån grand-mor, det var vi överens om. Fniss. Jag kan se för mitt inre hur mitt barnbarn demonstrerar mina speciella förmågor bland kompisarna på dagis. Jag ser de andra barnen storögt nyfikna och personalen aningen besvärad. Kanske nån förälder tycker illa vara. Fniss igen.

Om det vill sig kommer jag att leva länge till. Den åldrande kvinnan med konstgjord blåsa skall kunna bli gaggig och hjälpbehövande. Det talar för att ha en lättåtkomlig lösning. Att tömma en Bricker eller via sugrör genom naveln borde vara hyfsat enkla för hemtjänstpersonal. Kanske fördel Bricker. Jag har fått veta att det alltid går att göra en omoperation från kontinent till inkontinent lösning för personalen. Men för mig som gammal borde fortfarande en inre blåsa vara lättsammare. Då slipper jag hålla reda på påsar och slangar nattetid. Jag har också fått veta att riktigt senildementa damer fortfarande kan sköta sin påse själv. Ofta. De har det liksom inne i ryggmärgen. Men då pratar vi Bricker-påsar.

Därmed har jag efter bästa förmåga tuggat igenom den åverkan som cystectomin kan komma att ha på min kvinnliga identitet. Och jag säger bara det. Kom an. Jag har valt. Jag är beredd att få min kvinnlighet naggad i kanten. Fram träder möjligheten av en ny aktivare kvinna. Huka er.