Kontext

På väg till Huvudstaden igen igår ringde min urolog. Jag hade mailat några frågor och berättat att jag mår bättre, både fysiskt och psykiskt. Jag ville bl a få bekräftat att nästa behandlingsomgång med TBC sker under tre veckor med start 12 maj. Nog för att jag håller på att vänja mig vid att inte kunna planera just nånting, men det sitter allt en liten planeringsivrare kvar i mig trots. Skönt att ha nåt på plats.

Då fick jag veta att KÅ umgås med tanken på att inte ge någon behandling än på ett tag. För att ge blåsan en chans så att den är något att ha kvar på lite längre sikt. Det är ju det med. Cancern ska hållas borta och blåsan kvar. Det är en balansgång det.

Hennes stalltips var en sjätte operation bortåt midsommar eller strax därefter. Men hon har inte bestämt sig än, det poängterade hon. Det handlar till en del om hur jag kommer att må framöver.

Hon tror att boven i mitt drama har varit att blåsan aldrig fått läka sedan första operationen i juli i fjol. Hela tiden har den fått ta hand om nya djävulskap, avhyvlingar och lut. Ingen ro att läka alls. Med två på varandra operationer med goda (cancerfria) besked, vågar hon ha mig obehandlad ett tag.

I lördags åt jag min sista antibiotikatablett i den här omgången. Det har redan börjat kännas lite mer obehagligt i blåsan och det nyper igen då jag kissar. Har införskaffat tranbärsjos. Med den här takten på återfall, borde jag ha fullt utvecklad urinvägsinfektion igen bortåt 1 maj. Jag tror jag ska förvarna, om nypet håller i sig under morgondagen.

Den sargade blåsan tycks verkligen lätt dra på sig infektioner.

För övrigt har jag jobbat idag och nu ska jag ägna mig åt familjegriseri dagarna framöver. Var på en underbar konsert ikväll. Före detta mågämnet hade examenskonsert av det mera underbara och underhållande slaget. Jag lägger mig med ett leende, även om det är ett leende med darr. Ställer in mig på återfall.