Nedstämdhetens dimma lättar
Långsamt, sakta men säkert, börjar jag vänja mig vid att blåsan ska finnas kvar ännu ett tag. Den senaste tiden har jag otvivelaktigt blivit bättre. Blåsan är mindre ond och lugnare både dag och natt.
Igår var jag ute och vandrade med dotter och mågämne i två timmar. Så länge har jag inte vandrat på år och dag, känns det som. Blåsan misstyckte bara lite. Den vill att jag promenerar lugnt och värdigt. Det var urhärligt. Vi passerade en sjö med en stor knölsvan som ilsket jagade undan en Kanadagås, stora villor av varierande arkitektonisk kvalitet, höghus i backig terräng. Och så hittade vi Filmstaden, som nu blivit ett turistiskt musealt område. Det kliade i våra kreativa fingrar att tänka oss levande verksamhet med dans, musik, teater i stället för ett passivt inaktivt museum.
Idag ska jag sluta äta antibiotika för den här gången. Och jag tänker misstroget hur länge jag ska klara mig utan. Är det dags för nya djävulskap bortåt 1 maj, tro? Då ska vi samlas, barnen med respektive och jag i Huvudstaden och fira äldste sonens 30-dag. Han fyllde i november. Och jag vill kunna vara så här kry som jag är nu.
Sent igår kväll kom jag hem efter denna veckas flackande. Sent ikväll är jag åter i Huvudstaden. En jobbdag väntar och flera vilodagar därefter. Bl a firandet av sonen O. Jag håller tummarna för ytterligare några dagars relativt blåslugn.
Just nu har jag nog några dagars maximalt välmående och jag har verkligen förmåga att njuta av det. Om två veckor går jag in i behandlingsbubblan. Den här gången har jag tänkt mig vara helt sjukskriven, för att slippa bli så besviken på blåsans beteende. Det skulle inte förvåna mig om jag då kommer att må riktigt bra. På det hela taget vänjer jag mig alltmer med hur lite jag kan planera min tillvaro och hur mycket jag bara har att hänga med i det som händer.
Jag har fått flera olika förklaringar på det här nedstämdhetsfenomenet. Förklaringarna liknar varandra.
Förklaring 1. Jag har en längre tid fått många negativa besked i min ena vågskål. De väger ton. När jag får ett förskiktigt positivt besked, så väger det relativt lätt i den andra vågskålen.
Förklaring 2. Jag har gått med katastrofberedskap länge nu. När hotet lättar, finns utrymme för sorg och rädsla. Därför reagerar jag, och vi, med nedstämdhet över positiva besked. Fenomenet är väl känt bland människor i krig, har jag lärt mig.
Så rent logiskt borde det vara något positivt att jag varit och delvis är nedstämd. Det är ett tecken på att det sker något i rätt riktning. Nedstämdhetens dimmor så sakteliga.
