Kontext

Efter några dagars vila hos min dotter i staden 2 timmar från Huvudstaden är jag nu åter hör i Kungliga. Senare idag åker jag hem.

Nu har jag även sett mågämnets arbetsplats, den nybyggda Musikhögskolan. Jättefin. Roligt att se för en gammal arkitekt.

Jag har också deltagit i ytterligare danslektioner. Eleverna bad mig om återkoppling och det kunde jag ge utifrån ett publikperspektiv. Jag vill bli välkomnad och älskad som publik. Det är förfärligt om de som uppträder skäms för det de gör på scenen och smiter ut som strykrädda hundar. Då mår jag som publik dåligt. Men om de stannar kvar och ser publiken i ögonen och står för att de gjorde så gott de kunde så mår jag som publik finfint. Den återkopplingen gav jag.

Det var äventyrligt också. Mojen, mågämnets Volvo skåpbil, mår inte så bra. Den stannar då den blir varm. Utan hänsyn till var den är i tillvaron. På väg till Musikhögskolan stannade de tre gånger. Jag kunde konstatera att jag var väl lämpad att skjuta på (blåsan misstyckte inte den rörelsen) och att mina många kilon kom till nytta. Konstaterade också att de var hjälpsamma i den här staden. Vid alla tre tillfällena kom det folk till undsättning, frivilligt. Den siste bogserade bilen till en P-plats vid Universitetet.

På vägen till Huvudstaden igår passerade jag staden V för tre ärenden. Jag träffade min tidigare adept, jag höll en 40 minuters föreläsning om mentorskap och jag träffade - inte - min blås kompis.

Det var gott att återse adepten efter flera år. Nu med familj och barn.

Det visade sig att min blåskompis svärmor blivit akut dålig och de behövde ta hand om svärfar och sig själva och ha vak på svärmor. Det var helt enkelt inte läge att träffa mig. Så vi har det roliga kvar.

Till föreläsningen hade jag släpat två kartonger med böcker för att kunna sälja till en skara på flera hundra personer. Böckerna gjorde att väskan var astung och nu skulle jag få lätta på bagaget. Jag höll min föreläsning som nog var rätt uppskattad, gjorde PR för boken och för det bokbord där den skulle säljas. Och tillströmningen uteblev. Totalt. Jag sålde en bok.

Det är ett bra exempel på hur det är att vara företagare. Ibland känns tillvaron som att promenadsegern ligger för ens fötter och så har tillvaron mage att räcka lång näsa. Andra gånger är det tvärt om. Det här gillar jag. Jag har inga som helst problem med detta. Tycker att det är lite komiskt bara. Jag fnissar än och slänger en tung tanke åt kartongerna i väskan.

Nu är det så att jag inte alls gick lottlös från konferensen. Träffade några intressanta personer som kanske kan hjälpa till att ta boken ut på den tyska marknaden. Nya möjliga affärskontakter ska inte föraktas.

Det handlar om perspektiv. Ser man min resa som att det gått åt flera dygn av min arbetstid för att sälja en bok, och att jag nära nog knäckte ryggen på kuppen, så var resan en katastrof. Ser man den som en möjlighet att pusta ut och umgås med nära och kära och att dessutom kunna knyta möjliga internationella affärskontakter, så var resan ett lyckokast. Båda perspektiven är sanna. Valet att göra något av dem är mitt.