Riktad energi
Jag har haft en "svår" natt. (Läses ironiskt.) Dessa ord kan bara komma från en som är borstskämd med att somna på väg ner till kudden. Jag låg hela tre timmar och inväntade sömnen. Trots Ketogan. Trots annat smärtstillande en stund senare. Trots en insomningstablett ytterligare lite senare. Men sen gick det och jag har bara varit vaken en gång vid 3-4-tiden då jag tog nästa äggkopp med smärtstillande.
Nu sipprar tidiga morgonstrålar in i rummet och jag har blivit befriad från en ställning med vatten att skölja ren blåsan med. Huga vad det känns när de fyller min ömma blåsa, som har kapacitet för max 2 dl. Nu anses risken för stopp i röret av blodkoagel vara över och jag har en simpel plastpåse i änden av katetern. Det gör mig till en fri kvinna som kan gå upp och gå i Kungsleden (korridoren) med sedvanlig plastpåse som handväska. Men jag har för ont för att ge mej ut nu. Jag väntar på det smärtstillande som kommer till frukosten.
Apropå frukost, dvs mat. Jag är ju GI-bantare nuförtiden, men bestämde mig för att äta vad som gavs på friskhuset. Igår åt jag därför ett skrovmål bestående av makaronipudding med majs och lingonsylt och efteråt kräm med mjölk. Det lämnar en rad utropstecken ur GI-sympunkt. Det är väl i stort sett bara äggstanningen i makaronipuddingen som är OK. Resten tillhör syndens näste. Och jag mumsade och åt. Inte var det särskilt kulinariskt heller.
Flachbacks. Under operationen igår, när urologen KÅ höll på att bråka med den där femöringen, så kallade hon in urologen P. De resonerade om nåt som jag i stort sett inte hörde. Det vill jag veta mer om. Det är något med ett blodkärl som jag undrar om. Tidigare har min fuling växt runt ett blodkärl. Undrar om det var så nu med. Jag tror jag uppfattade ordet blodkärl.
Nu har jag pratat med två av mina tre barn, ett mågämne och med min kollega G. G och jag är i fas med varandra. Båda "visste" på detta förunderliga sätt vad som var att vänta. Den yngre generationen har fått något att tugga på. De är överraskade och tagna, på det sätt man är då beskedet kommer som en nyhet. Själv konstaterar jag att jag redan haft min chock- och sorgereaktion. Jag är fortsatt vid gott mod. Blåsan ska bort snarast och jag ska bara bestämma vilken sort. Just nu lutar det trots allt åt Lundiana-påse, trots att det är en mer komplicerad operation. Undrar om jag redan här på plats kan träffa en stomisköternska?
Det här kallar jag riktad energi.
