Kontext

Kvällen lägger sig på en förvirrad eftermiddag. Ser verkligen världen ut som den gjorde igår? Ändrar inte jorden sitt lopp runt solen? Byter inte havsströmmarna riktning? Kommer vintern nu utan att sommarn varit? Ja, ungefär så borde omvärlden förändras för att svara an mot de förvirrande känslostormar jag upplever. Men något säger mig att det eventuellt inte är så. Det är svårt att acceptera att stormen befinner sig inombords medan livet därute fortgår precis som förr. Jag är en fis i rymden.

Tugg tugg. Egentligen är det här ett dubbelt glädjande besked jag fått. Det är inte bara så att jag inte fått tillbaka cancern. Utan jag har inte fått tillbaka den trots att jag i princip är obehandlad i den här underhållsbehandlingen som har varit (skulle ha varit). Det ska vägas mot beskedet om cancer. Jag hade cancer väldigt kort tid efter grundbehandlingen. Oroande som fan. Från ena ytterligheten till den andra. Helt fantastiskt. Jag borde vara själaglad. Och det är jag väl också, men ?

Det är ändå som om något trycker. De förestående behandlingarna. Ska jag ha det så där eländigt som jag haft det ett tag? Jag står nästan inte ut med tanken. Om jag sätter på mig Ior-kläder, vilket jag i princip redan gjort, så känns det som att jag nu ska genomgå en serie torterande behandlingar bara för att upptäcka att det inte funkade och så ryker blåsan i alla fall. Och då har vi förlorat tid. Operationen nu i maj är välkommen och förberedd. Jag har gett plats för den. Jag har avbokat jobb och ersättare är satta i mitt ställe. Jag har tänkt att mesta reahbiliteringstiden skall vara under sommaren. En förskjutning på hela schemat gör att hösten eventuellt ryker. Jag blir allt annat än glad åt den tanken. Det kan bli så att hösten också ryker och att jag torteras först.

Nu när kvällen lagt sig över den förvirrade eftermiddagen noterar jag att jag är själaglad och ändå inte glad. Samtidigt.