Summan av lasterna är konstant - ?
Jag tror att jag är något på spåren. Nu pågår ett kvalificerat självterapeutsikt arbete i mig.
Pusselbitarna är min GI bantning, motion eller brist på motion, bottenlös ensamhetskänsla och övergivenhet, besked om att jag är cancerfri och mitt misströstande om cancern. Jag har tappat min positiva målbild just nu. Jag tvivlar fortfarande på att det är en god idé att behålla blåsan. För mig är det bara att skjuta problemet framför mig till en tidpunkt som bara gör än större skada än nu.
Igår fick jag besök av kompis BL. Vi kom att reflektera över min ensamhetskänsla, när den kommer (då jag har ont). Just nu tittar jag på Dr Phil samtidigt som jag skrivit ett brev till min blåskompis. Dr Phil avhandlar personer med svårigheter att hantera inbitna beteenden som ätande, rökning, våldsamhet.
För mig håller det på att gå upp en liljeholmens. Jag tror att GI bantningen, den bottenlösa ensamheten och det andra hänger ihop. Än vet jag inte riktigt hur, men att det hör ihop, det är jag övertygad om. Och jag tror att det ligger nåt i talesättet att summan av lasterna är konstant. Om jag ändrar på en last så påverkas några andra.
Bantningen går faktiskt bra även om det går långsamt. Tre kilo har jag gått ner och det har skett genom att jag ätit rejält med god och bra mat regelbundet. Kolhydraterna är minimerade och jag tycker nu att sötma känns giftigt. Ett sunt ätbeteende rubbar mina grundvalar. Förändrat beteende får konsekvenser. Lite oriktat så slår det på andra grundläggande beteenden, te x på en känsla av ensamhet och min tidigare levande fighting spirit om cancern.
Det här är konsekvenser som varken är logiska, rimliga eller OK. Jag tänker fortsätta GI-banta och öka motionen nu när jag mår bättre. Och jag tänker ha koll på de där svarta tankarna om övergivenhet och misströstan kring min cancer.
Nu har jag hittat ett fält som jag faktiskt kan påverka. (Med BL pratade vi om det faktum att cancern är så svår att påverka och ta kontroll över. Det är smärtsamt då jag är van att ta saken i egna händer i mitt liv. Jag är van att kunna påverka min situation.) Jag kan och ska bearbeta och påverka hur de här pusselbitarna hänger samman. Jag ska ifrågasätta att axiomet "summan av lasterna är konstant" och se till att det inte gäller. Det ska inte få kosta att jag förlorar den positiva målbilden om att jag kan klara av den här cancern. Det kan få kosta en del ensamhet och övergivenhet. Ett tag. Man dör inte av det. Det är bara smärtsamt.
