Kontext

Jag träffar numera en psykolog i min hemstad. Henne kan jag använda till det som jag inte vill belasta mina närstående och vänner med. För det finns verkligen en hel säck med sånt som jag inte lastar på dem. Jag har nog nån sorts självbevarelsedrift. Jag förstår att det är tungt att ha med mig att göra och att alla mina olika förnimmelser i blåsan i det stora hela blir så de storknar. För det här är bloggen en verklig ventil.

Nu sist tittade jag närmare på den där djupt existentiella ensamheten jag känt på sistone. På friskhuset när jag trodde att cancern kommit tillbaka och lite senare när jag var hemma och började få mera ont igen. Jag undrade hur i fridens dar jag kan känna mig så bottenlöst ensam och övergiven när jag faktiskt inte är det. Jag har underbara barn, många trogna vänner både när och fjärran, blåskompisar och en vårdapparat som behandlar mig som en vip, very important person. Jag är ofattbart väl omhändertagen.

Jag fick en så bra förklarig. Jag är i kris. Med den åkomma jag har så kan jag inte vara i nåt annat tillstånd än i existentiell kris. Det är inge konstigt med det. Krisen har i allra högsta grad verkliga orsaker. Den är begriplig.

I kris kommer undanskuffade kvaliteter och inre demoner, som vi människor har bakom våra skyddande pansar, upp till ytan. I mig finns väl ett övergivet barn eller en övergiven kvinna eller nåt. Jag kan absolut ge exempel på att jag blivit övergiven, både i barndom och vuxenliv. Jag är inte ensam om detta. Vi är många övergivna själar här på jorden. I kris håller inte detta skyddande pansar måttet. Då kryper de där inre demonerna fram och ställer till det.

Det kan kännas tufft och orättvist att behöva handskas med dessa demoner samtidigt som jag tampas med en allvarlig och besvärande sjukdom. Men livet är inte rättvist. Och det bästa jag kan säga om situationen är att man dör inte av demonerna kommer fram. Det är bara smärtsamt. Och bara ett tag. Det går över.

Jo hon pekade på en sak till. Det är nu, när jag faktiskt fått så goda besked om cancern, som jag inte längre håller mig så krampaktigt bakom mitt försvarspansar. Jag slappnar av, pansaret mjuknar och då kan de sippra ut, de där demonerna.

Alltså. När tillståndet med cancern är bättre, så mår jag sämre. Eller i alla fall inte bättre. Trots positiva besked är jag inte glad. En tillvarons paradox.

Min blåskompis i V berättar om liknande sinnestillstånd. Vi ska faktiskt träffas för första gången i slutet på veckan som kommer. Vi ska sitta och deppa tillsammans. Och det ser jag verkligen fram emot. Det ska bli kul. Ännu en paradox. Tjena paradoxen.