Kontext

Nypet fortsätter, dock inte vid de två nattliga kissturerna. Men nu på morgonen känns det rejält. Och lite lite blod syns på toapappret. Det är nog för tidigt att bli nyorolig. Jag tror att det har med läkprocessen i min blåsa att göra. Jag vill tro det.

Sånt här har jag behov av att berätta för nån och liksom få hjälp att sortera och bedöma situationen. I mitt hus finns vanligen ingen att prata med. Och jag drar mig för att belasta vännerna med dessa småsaker som jag ständigt går med. Det är småsaker som KAN bli stora under dagens lopp, t ex häftigt accelererande värk och behov av läkarvård. Och det är småsaker som KAN vara livshotande på sikt. Men oftast är det bara måsaker och inget annat. Det är sånt här jag har behov av att ventillera. Och jag går ständigt med alternativplaner vad jag ska göra om...

Det är sånt här som jag drar mig för att belasta vännerna med. De har det tillräckligt med mig. De storknar tänker jag. Jag måste hushålla med deras krafter. För det kan komma andra tider då jag verkligen behöver dem.

Så det är alltså jag själv som håller igen. Det är jag som stänger vännerna ute. Det är väl därför jag upplever mig som ensam.

Nu lär jag mig nåt om mig själv igen. Det är när jag har ont och är orolig för allvaret i det onda som jag, när jag inte kommunicerar det med någon, upplever mig som ensam i världen. Det är en speciell ensamhetskänsla med tydliga kvaliteter som är svårt att sätta ord på. Det är helt enkelt tomt runt omkring mig. Jag är ensam i världen och ett obetydligt litet dammkorn i kosmos. Och tomheten är isande.

Jag kan se det fiffiga med att ha en Gud att luta mig mot. Och en församling fylld av folk som bryr sig och ber. Men jag har ju inte det. Jag tror ju på att livet är tomt och innehållslöst i sig, om inte JAG fyller det med en mening. Om inte VI skapar en mission för vår existens i denna gigantiska ordning som tillvaron utgör. Det finns definitivt en ordning som är vida större än mitt eget perspektiv. Men ingen dirigent. Märker att min tro inte ger mig särskilt mycket stöd i utsatta situationer.

Jag har en stor vänkrets som jag vet finns därute. Fantastiska medkännande empatiska människor. Som har fullt upp av sitt. Och det krävs nåt av mig för att få tillgång till dem. Om det är någon som ringer mig för att höra hur det är så låter jag nog både saklig och stark. Då finns inte den där lilla rädda övergivna människan som annars kryper fram och visar upp sig i intighetens isiga kosmos.

Jag är verkligen inte nån cool typ som kan bita ihop och vara stonefejs inför mig själv. Jag blir mycket trött av nya symtom på att allt kanske inte är som det ska. Så där in i märgen trött. Bloggen blir faktiskt en viktig ventil för mig. För där vet jag ju att läsarna är frivilliga. Tydligen vill jag inte vara "to much" inför mina vänner.