Tröstlös transportsträcka
På ett sätt var gårdagen en lugn och skön dag här på friskhuset. Katetern är borttagen och min urin är exemplarisk. Nu springer jag stup i ett på toa igen. Det blir jag närmast nedstämd och trött av. Give me a break, please. Men något uppehåll gives inte. Jag blir heller inte gladare av att tänka på hur det blir när jag kommer hem och hur det skall bli de kommande veckorna. I och för sig är cancern bortskrapad. Men nu vet jag ju att det var cancern som låg bakom mina besvär. Den har kommit dundrande med fart. Vad säger att det inte kommer ny cancer dundrande med fart? Lederna skriker sedan en tid. Och de fortsätter att göra det.
Jag har träffat en stomisköterska. Hon är bäst på Brickerblåsor (påse på magen), för vi har inte så många Lundiana-påsar (påse inuti magen) här uppe. Men hon är ivrig att förmedla kontakter för mina frågor. Nu läser jag på för att se om jag har några frågor. Jag har ägnat timmar åt att läsa hennes foldrar och på nätet. Resultatet är magert. Märker att jag behöver prata med folk som levt med sina påsar ett tag. De där ingenjörsmässiga beskrivningarna över hur operationen går till, det ger mig inte nödvändig feeling. Därför ser jag fram emot att träffa några fler patienter. Och kanske repetera det där med komplikationer tillsammans med min egen urolog. Jag vet i alla fall att de där kontinenta blåsorna (påse inuti magen) har en hel del komplikationer på både kort och lång sikt.
Gårdagen förgylldes en stund av besök. Av kompis OL fick jag den första demoskivan på en CD som skall ges ut senare i vår. Med musik / ljud inspelad i Cistern, en gammal oljecistern på en ö några mil uppströms älven, med efterklangstid på en bra bit över 20 sekunder. Tack OL. För både besök och skiva.
I natt hade jag inte svårt att somna och somna om, alltid något. Men de nattliga vandringarna var tredje kvart får mig deprimerad. Med bävan noterar jag nuvarande nedstämdhet. Det känns hopplöst. Min kropp har hysteriskt brottom med att få cystectomin gjord. Varenda dag som går utan radikal åtgärd känns som en tröstlös livsfarlig transportsträcka. Och jag känner mig som en liten bortglömd stackare i universum.
Åh fy va jobbigt det låter för dig.
Hoppas att du snabbt får komma in och operera dig och att allt går bra. Tycker du om att lyssna på monologer och sånt? Jag hörde en gång en kvinna berätta att hon fyllde sina öron med sånt genom freestyle på den tiden, nu blir det väl MP3, när hon hade det jobbigt. Då rymms det inte lika många jobbiga tankar.
Lindeman kanske?
Hej då
Sonja
Kramar!
Hej Bagarberta och tack för empatin. Ja, jag tycker om att lyssna på föreläsningar och god dialog om diverse spörsmål. Ska spana in vad som kan vara lämpligt för mig att berika mej med. Finns ju t ex talböcker. Däremot är jag inte mycket för att döva bekymren. Jag väljer i stället att se fan i ögonen - för han blir inte så läskig då. Det har blivit min väg att ta mig igenom den här situationen. Kram på dig.
Jag tittar inte Fan i ögonen jag distraherar....av princip....kan inget annat jag :-)
Jag tycker det låter som ett klokt val av påse, att kissa genom att tappa sig. Jag röstade på den varianten med när du började prata om olika alternativ.
Ha det gott.
Kram
Bagarberta
