Kontext

Efter den där självterapeutiska sejouren i går fick jag fnatt. Började storstäda huset och inledde operation slänga skräp och göra mig av med gamla böcker som bara står och samlar damm. Jag har nog blivit inspirerad av MA, matlagskompis som har ge-bort-på-vandring-böcker. Hon läser en bok och ger den vidare på vandring från en till en annan. Så ska jag också göra. Mina böcker ska få ut och resa. Sen satte jag mig av ren inspiration med kvitton. Det är det ultimata beviset på att jag fått fnatt. Är det nånting jag gruvar mig för och skjuter upp in absurdum så är det att ta itu med dessa papperslappar med siffror och krumelurer på. Nu fick jag mina papper från oktober-november fram till nu ordnade i prydliga pärmar. Med bara några kompletteringar om resor och traktamenten kan jag ta företagets pärmar till revisorn för bokföring och deklaration. Kanske är det läge med en ny prel deklaration också.

Så gick den dagen med ilfart och jag hade en nöjd efterkänsla. Den kryddades med ett kliv på vågen. Närmare 4 kilo minus nu. Det går åt rätt håll det här, blåsan kanske repar sig, jag kanske återfinner livsandarna. Humöret verkar ha fått vingar.

Idag har jag fortsatt att i samma spår. Med flyt och gott humör gjorde jag en mängd småsaker hemma på förmiddagen och reste sedan söderöver till regionhuvudstaden för att möta min kollega och göra ännu ett halvdagsjobb. Redan på morgonen kändes de där nypen lite extra. Bäst ta smärtstillande nu när jag ska vara i trafik.

Fick en besvärande fråga av min kollega. Hon planerar för utökning av det redan stora uppdrag hon har där bl a jag är underkonsult. Nu vill hon veta hur tillgängliga vi och jag är: Hur ser det ut för dig till hösten? Hur mycket kan du jobba? Jag kan inte säga annat än att jag inte har en aning. Det är hur frustrerande som helst.

Inte går det att tro att man kan räkna med att få uppdrag när man svarar att man inte har en aning om man kan genomföra dem. Hej och hå. Humöret i nerförsbacke igen. Jag går väl i konkurs också!

Nypet tilltog under dagen och framemot eftermiddagskaffet var jag kallsvettig och undrade hur den här dagen skulle sluta. Messade min läkare som messade tillbaka: kom förbi friskhuset innan du åker hem. Det gjorde jag och då hade värsta värken faktiskt lättat. Hon tror att det är skorplossning jag känner av. På väg hem somnade jag vid ratten på ingående i min hemstad. Jag vaknade av det där brummandet som uppstår då däcken kör på den skrovligt målade kantlinjen. Oops.

Just nu vet jag baske mig inte hur jag ska förhålla mig då jag får förfrågningar om jag kan göra konsultinsatser framöver. Känner mig insnärjd i en labyrint där jag inte hittar ut. Vingklippt.

Behöver återfinna en strategi som inte bygger på en syn på mig som offer och looser. Frågan är bara hur jag gör. Ska fan vara konsult, företagare och cancerpatient i en och samma person. Vi passar inte i samma kropp.