Kontext

Jag har ett recept för alla uttråkade i livet. Ett recept på spänning. Gör så här.

Du går ett forskningsseminarium under några dagar i Mellansverige. Dagen slutar vid kl 17 och du har två timmar på dig att ta dig till en sjö hos en av arrangörerna där det skall ätas middag tillsammans med övriga seminarister. Du ser till att få bilskjuts och anländer i god tid. Alltså mycket god tid. Alldeles för god tid, typ 1, 5 timme i förväg. Du får veta att inget är klart än och att det inte är läge att hjälpa till.

Då föreslår din chaufför att ni ska dra iväg på upptäcktsresa in i skogen (läs för att röka en cig). Toppen, tycker du, som suttit stilla hela dan och tänkt abstrakta tankar så hjärnan blivit överhettad.

Sagt och gjort. Det blir några kilometers biltur och en kort cigarettrökt promenad i skogen. Men! Kolla! Här växer svamp. Gula kantareller och en hel drös andra svampar också. Det visar sig att din chaufför är en baddare på svamp. Hon kan skilja på aspsopp, björksopp, tegelsopp och jag-vet-inte-vad-sopp. Hon berättar med förtjusning om tvåstjärninga och trestjärninga svampar som ratas av den stora allmänheten, som bara plockar kantareller. Du rodnar lite i ditt inre.

Plötsligt kommer din chaufför glädjestrålande emot dig och berättar i rika ordalag om det praktexemplar av rynkig tofsskivling som hon har i handen. Inte så stor, men mycket bra för att åskådliggöra alla delarna. Den vita stammen, kjolen, hatten med en aning mörkare beige färg mot mitten. Och den förträffliga smaken. Kan med fördel ätas rå i sallader. Trestjärning.

- Wow, säger du, kan den ätas rå? Du bryter en bit av hatten och börjar mumsa. Tugg tugg. Hm. Intressant. Aningen pepprig smak, känns det som. Din chaufför tar också en munsbit och ni står där i skogen, båda två, och tuggar på var sin bit svamphatt.

Då säger plötsligt din vän åt dig att spotta. Och du gör det. Hon säger åt dig att inte svälja saliv heller. Ni går mot bilen under tystnad och ni spottar då och då på marken. Vid bilen tittar din vän med påträngande min på dig och säger.

- Jag vill tala allvar med dig. Vi har ätit en giftig svamp och tycker att vi ska magpumpas.

- Men snälla nån. Låt oss först ringa och kolla med nån som kan hjälpa till i bedömningen. Sjukvårdsupplysningen t. ex.

Ni befinner er i trakter där det på mobilen står Endast nödsamtal. Och då bestämmer ni er för att åka tillbaka till värdens stuga och ringa på stationärt nät. Sagt och gjort. Bilturen tillbaka går i ett gehuj medan ni ivrigt spottar all saliv genom bilfönstret. Allt kommer inte där det ska och ni skrattar hysteriskt. Du säger nåt käckt med att nog för att du gjort dig beredd att dö, men inte trodde du att det skulle bli just nu av en svamp. Ni hushållar med toappappret ifall ni skall börja kräkas och kommer på att det är Giftinformationscentralen som skall ringas.

Väl framme möts ni av en uppklädd värd som envetet vill att ni skall gå in en annan ingång och motta välkomstdrinken. Din chaufför tittar stint på honom och lyckas förmedla att ni har andra planer. Var är telefonen och var är två alldeles vanliga glas? Glasen ska ni spotta i, men det förmår ni inte förklara utan stänger i stället in er i världens kontor och fortsätter att spotta.

Nu kontaktar din chaufför Giftinformationscentralen. Dvs på 118 118 säger dom att det är 112 som ni ska ringa. Det har du erfarenhet av.

- Säg bara att vi ätit giftig svamp och behöver prata med nån för att få råd.

Djävlar i det. Det dröjer inte många sekunder förrän någon lyssnar och ger råd. Hur såg svampen ut? Det pratas om nån sorts flugsvamp. Hur mycket åt ni? Bara nåra kubikmillimeter. Vad kan hända er och när? Som mest kan ni bli lite på pickalurven med den ringa mängd svamp ni fått i er. Hur är det med alkohol? Det är inte farligt med alkohol, men det kan vara svårt att urskilja den ena berusningen från den andra.

Ni andas ut och minglar med de andra som inte har en aning om att ni kanske ska dö strax. Och ni dricker vatten hela kvällen. Den artar sig till en trevlig tillställning och sällskapet får ta del av damernas skildring att de kanske kommer att bli på pickalurven. Och naturligtvis varför.

Mot kvällningen är det dags att åka hem. Det är bortåt 10 mil som skall avverkas, faktiskt. Även den resan går i ett gehuj. Du kommer hem till de dina, och ni delar frikostigt med er av dagens händelser. Svärdottern är alldeles trött efter en personalkonferens bland idel nya människor. Men det där med svamp tar priset. Svampboken kommer fram och ni är överens om hur liten faran är och ni skrattar gott åt tanken på två tanter som kommer till ett sjukhus och vill bli magpumpade. Oj oj. Det skulle se ut det.

Då ringer din chaufför och låter ännu allvarligare. Hon VET nu att det är lömsk flugsvamp ni ätit. Det är den dödliga svampen med giftet som slår ut levern. Hon vill absolut att ni skall fara in till sjukhus och magpumpas.

Du lyckas övertala henne att ringa ännu en vända till Giftinformationscentralen. Jo då. Har ni ätit en sockerbits stor bit, så. Men det har ni ju inte. LÅNGT därifrån. Du menar med bestämdhet att det är lugnt och att nån magpumpning inte är aktuell. OK då.

Sen går du och lägger dig och konstaterar att du sitter på världens erfarenhet. Är det lite tråkigt och händelselöst här i livet kan du alltid hetsa upp dig med att tro att du ska dö av en liten liten flaga av eventuellt farlig svamp.