Pirr
Julen är överstökad. Den var väldigt trevlig och jag är helnöjd. Efteråt är jag kanske mest nöjd med att ha motionerat mer än tidigare i höst. Dottern och jag simmade på badis varje dag före jul och i helgerna har det blivit en och annan rejäl promenad. Var på badis igår igen.
Grisarna har åkt och här är tomt och vilsamt. Jag har bestämt mig för att kvista söderöver, till mina vänner i en av landets allra sydligaste städer. En fri och frisk kvinna som dessutom har årskort på SJ kan ju göra det. Så varför tveka. Åker idag.
Folk jag träffar säger att jag ser så frisk och utvilad ut. Och så är det nog. Sedan några veckor äter jag inga mediciner alls och det går bara bra. Känningarna är så svaga, så svaga att jag knappt känner nåt alls.
Men jag är åt hellvete för tung. Det har gått åt fel håll och nu måste det hända nåt på viktfronten. För jag ska väl inte knäa på grund av vikten, nu när jag gått och blivit så kry för övrigt.
När jag tittar på vårens almanacka känner jag för första gången på länge ett inspirerat förväntansfullt pirr. Som om det kommer att hända nåt viktigt och roligt. Jag är inte tyngd längre. Jag har ork och vilja. Flyktigt flimrar den där bekanta tanken förbi – hoppas inte cancern kommit tillbaka – och sen ägnar jag mig åt välmåendet av att det ska bli kul att verka i vår. Och i år.
