Kontext

Mina sportlovsfirare har åkt. Det är tomt efter dem.

Läget med mig känns instabilt. Jag balanserar mellan behovet av att bädda ner mig som sjuk och att vara uppe som frisk. Det känns som om allmäntillståndet skiftar hit och dit från timme till timme. Och än är jag på benen. Normalt sett skulle det här vara tjafs och hispighet. Och det kan mycket väl vara det också.

Den instabila känslan är rejält stressande. Almanackan är inte kalibrerad med möjligheten att jag skulle behöva bädda ner mig, för den här behandlingsomgången kom lite överraskande och plötsligt på. Jag blir vansinnig när jag tänker på nästa vecka och hur jag/vi behöver göra om jag lägger mig sjuk. Det får helt enkelt lov att gå bra. Min kollega har dessutom bekymmer i sin egen familj, så hon har absolut tillräckligt med bekymmer just nu.

Jag har egentligen bara normala reaktioner på första veckans underhållsbehandling med BCG-medac. På omvägar har jag hört att det är vanligt med relativt stark reaktion under underhållsbehandlingen. Det var skönt att höra. För det är precis det jag märker av.

Dessutom har jag "förnimmelser" som ger mig grubblor. Svag värk i livmoder, urinvägsinfektion som behandlas med Selexid antibiotika (trots att odlingen sa att där inte var tecken på bakterier) och en lättare rosselhosta som tilltagit nu efter BCG-instillationen. Ingen stor dramatik, bara små tecken. Men de lämnar mig ingen ro.

Nu har jag läst på. I min urologibok står om risken för recidiv över tid. Den är som allra störst 3 månader efter grundbehandlingen. Det är NU under underhållsbehandlingsperioden. Så nu vet jag att det faktiskt är spännande och inte bara känns så. Igen noterar jag att jag mår bra av att veta. Jag blev lugnad av att läsa dessa fakta. Det tycker jag är lite absurt. När jag har svart på vitt om lägets allvar, så blir jag lugn.