Kontext

Jag satt och läste min egen blogg och funderade över det faktum att jag tycker mig ha mindre att skriva nu. Hmm. Intressant. Är det så att det är viktigt att skriva och intressant att läsa bara då jag har det kämpigt och svårt, ja kanske döende? Men när livet är lättare att leva och dödshotet inte hänger lika akut över mig, ja då finns det inte lika mycket att orda om. Så är det nog. Och jag tror det här är genuint mänskligt. Det är väl det här hotet kring vår existens och sensationerna kring drastiska förändringar som gör att kvällspressen säljer sina millionupplagor, dvs att vi köper. Skulle vi inte ha suget efter att läsa detta skulle de heller inte skriva. Jag är alltså samma andas barn. Det som inte är tungsvårt eller nagelbitande spänning är inte värt att omnämnas.

 

Med mig fortsätter livsandarna att virvla runt. Jag hade en arbetsdag i går som bara var kul, från början till slut. Och i det roliga finns verkligen också spänning. Ska kunden ditten välja oss som konsulter? Ska personerna datten välja att gå vår konsultutbildning som börjar snart? Hur blir det i framtiden om/när efterfrågetrycket ökar? Hur möter vi det? Hur planerar man för osäkerhet? Hur planerar man för att allt eller inget kan inträffa? Och hur planerar man för att jag som ägare och styrelseledamot kan vara frisk länge eller dö snart?

 

Svaret är väl att det helt enkelt inte går att planera. Det går måhända att ha beredskap. Det går att vara lyhörd för signaler. Det går att skapa olika scenarios med vetskap om att de ändå aldrig kommer att inträffa. Och framför allt. Det går att vara i nuet. Det är nu vi påverkar framtiden. Och vi påverkar den så att allt eller inget kan hända. Vi kan komma att föra en tynande tillvaro i framtiden eller expandera i både Sverige, Skandinavien och världen. Att vara företagare är också att leva med osäkerhet. Det är så spännande.