Att leva med osäkerhet
Mailkorrespondens med min läkare har lugnat mig. Det är nog inte alls konstigt med blod i urinen nu. Med hennes hjälp vill jag tro att jag fortfarande är sårig efter alla operativa härjningar och att såret utgör en härd för bakterier. Tranbärsjos försämrar jordmånen för bakterietillväxt. Halleluja. Leve tranbärsjosen.
Nu fortsätter jag att ta semester från canceroro och ägnar mig åt att vara själaglad istället. Själaglad åt livet självt och åt mitt vansinnigt roliga jobb. Jag har helt enkelt inte tid att ha cancer!
Det vill säga att det här med att ta semester från canceroron är ett önsketänkande. Jag är inte helt sann, när jag skriver så. Jag vill ha semester och har det delvis. Men hela tiden finns de där mullrande gnagande tankarna runt frisk-sjuk, oro-inte oro, glädje-sorg. Det här knådas ihop till en inte helt följsam deg, bitvis smulig och ovillig att formas, bitvis lös och kladdig så händerna måste tvättas. Men innan de tvättas hinner det fastna kletiga degklumpar på kläderna, som inte vill lossna utan de sprider sig liksom. En oformlig deg utan kontroll.
Att ta semester från canceroron är att ha degen lite på håll, och att upptäcka en och annan degklutt på kläderna som en enveten påminnelse. Jag blir aldrig riktigt fri.
Ett exempel. När jag var i Kungliga Huvudstaden och höll seminarium om min forskning i samband med Award Ceremony, väcktes min lust att forska vidare till liv. Det skulle vara förbaskat roligt och intressant att fortsätta utforska det här kunskapsfältet som jag gett mig in på. Men, och nu kommer degklutten, hur blir det då, kan jag forska med den osäkra situation jag befinner mig i? Kan jag verkligen dra igång organisationer i ett forskningssamarbete på så osäkra grunder? Och så skrapar jag bort degklatten, för jag kan ju heller inte planera mitt liv som om jag kommer att dö när som helst. Vilket vi för övrigt alla kan, när som helst.
Det finns en kompetens som jag tvingas utveckla vare sig jag vill eller inte. Nämligen kompetensen att leva med osäkerhet. Att leva med den här osäkerheten väcker vemod, nyfikenhet, sorg, intresse, glädje i nuet, lugn, trötthet, tomhet, uppfylldhet, med mera. Den enda tryggheten är att det hela är otryggt.
Skönt att höra, ta det så lugnt du kan men jag vet att det är svårt
Jag lever själv som sk friskförklarad, men med 50% chans att leva 5 år till som statistiken säger. Jag har inte ändrat något pga denna kunskap. Gör vad du vill, om du orkar -- det är dig själv du får tänka på och åt.
