En helgjuten föreställning
I mitt hus har funnits premiärnerver en tid. Urpremiärnerver. Dotter och mågämne har varit som frustande hästar. Hon dansare, han pianist, båda aktörer. Jag skulle inte vilja kalla det nervositet. De har snarare varit taggade, ivriga att få köra sitt lopp. Förberedelser har pågått under höst och vinter och pågick in i det sista. I går var urpremiären.
Kvällen innan fanns frustration och irritation i lägret. Arrangören, Länsmuseet och föreningen Nymus, hade inte satt in någon annons i tidningen. Vad står det för? Bryr de sig inte, tror de inte på föreställningen, hade de otydliga överenskommelser sensemellan, är det oangeläget att det kommer folk över huvud taget, tar de för givet att artisterna sköter allt? Men helt oannonserad var inte föreställningen. Den fanns med i Länsmuseets blad och på hemsidan, affischer var uppsatta och i fredags satt kreatörerna i tv-soffa och fick hela 5 minuter att prata om och visa brottstycken av sitt verk. Jag hade skrivit om evenemanget i min årskrönika som många får och skickat ett mail till mina kompisar en vecka i förväg och skvallrat.
Arrangören verkar ha räknat med ca 30 personer för så många stolar var framsatta. Vi var över hundra. De flesta fick stå. Alla såg inte så bra. Det var en föreställning som grep tag. Gick in under huden. För vissa var det säkert konstigt och obehagligt. Men av de långa applåderna att döma, så fanns det dom som uppskattade att få sig existentiella tankeställare. Uninstalled - om att vara installerade eller inte, i livet och samhällslivet. I tre delar, i tre olika rum.
Jag kände merparten av dem som var där. Det gör mig rörd till tårar. Och jag vet inte varför. Jag känner mig bara så hedrad över att många av mina vänner var där. Min läkare från regionhuvudstaden var där med sin dotter. Vi lunchade innan föreställningen. Mågämnets mamma var där. Dotterns släktingar på fädernet var där. Och många många fler.
Kvällen var fylld av återblickar. Jag tror att de var både nöjda och lyckliga på det stora hela. Båda har tagit utvecklingskliv i sitt skapande och genom samarbetet över konstgränserna. Resan har varit lärorik, tidvis över stock och sten. De pratar redan om kommande produktioner. Och andra städer. Så kan det bli efter en helgjuten föreställning.
