Kontext

Jag har äntligen fått medicin för min hispiga blåsa, så framöver ska jag nog slippa att kissa på mig så där nesligt. I helgen uruppförs Uninstalled, en performanceföreställning av och med T & J, dottern och mågämnet, tillsammans med ytterligare musiker och kulturarbetare. De har huserat här i veckan som var och ikväll kommer T tillbaka för finslipandets upplopp. De är vid gott mod och tycker att detta slutskede är genuint kul. Det ska bli spännande att se en så ambitiös föreställning med de mina. Det är nåt häftigt med att vara mamma nu. Stolt? Ja kanske. Men ordet ger inte upplevelsen rättvisa. Jag är mera ödmjukt uppfylld och fascinerad av det budskap de filosoferar över och hur de kreativt löser uppgiften. De brottas med existentiella spörsmål, om livet och tiden, om tillhörighet och ensamhet.

För egen del konstaterar jag att mina livsandar virvlar runt i vällust. De är i mångt och mycket arbetslivsandar och handlar om företagets affärsutveckling och affärsmoral, kunskapsbygge och forskning. Jag har ju bestämt att min blogg är privat. Det som har med mitt jobb att göra vill jag helt enkelt inte skriva om här. Det kommer förmodligen att innebära att jag blir mera sporadiskt bloggande framöver. Och det är väl ett gott tecken vad min hälsa anbelangar? Alltså. Färre bloggar = gott tecken.