Kontext

Jag har fått besked om att nästa operation sker onsdag 12 mars och att instillationerna sker v 15-16-17. Dessa datum funkar som påminnelser om de existentiella villkoren och får mig att åka en våning ner i humörshissen.

Var vaken i natt av stress. Jag fick det inte att gå ihop i min almanacka. Nu sitter jag och avbokar mig från trevligheter. Ett FGO-möte (konsultnätverk) helgen efter operationen och ett Lotusmöte (ett annat konsultnätverk) under sista BCG-behandlingsveckan, v 17. Jag blir ledsen av det här. Jag vill ju så gärna träffa kollegor och tanka lite energi. Jag behöver de här nätverken. Mitt professionella och existentiella jag behöver dem, mår bra av dem. Å så blir jag bedrövad av att den här satans helvetes djävlars cancern hindrar mig.

Jag är allt annat än bra på att gilla läget. Däremot är jag väl bra på att erkänna för mig själv hur det känns. Och ibland känns det för djävligt. Trots att jag just nu mår bättre än på länge. Trots att jag upplever flyt i arbetslivet och att vårt företag röner intresse bland andra konsulter som vill bli partners. Det är bara så kul. Bäst funkar det i både kropp och själ, när jag ger upp inför tillvaron och tar det rätt upp och ned som det är. Att jag liksom tar döden i hand som en möjlig väg. Om än motvilligt. Medan livet fortgår, med eller utan mig.

Det ingår i mitt livs resa att åka hiss upp och ned. Det är ju inte så att det hänt nåt bedrövligt nu. Inte alls. Snarare är det ju så att jag fått ett ganska bra besked helt nyligen. Men de här operationerna och behandlingarna känns så ödesmättade på någe vis. Särskilt då de fått datum på sig. Och de är det väl också. För det är då det ska visa sig hur det står till med min cancer. Det ingår i den här resan. Undersökningar och underhållsbehandlingar med tillhörande ångest över vad de skall berätta. Och humörshissen går upp och ned och upp och ?

Inatt läste jag på i min urologibok igen. Som för att strö salt i såret. Jag påminde mig om mina odds. 1/3 lyckas, 1/3 får blåsan bortopererad de närmsta åren med ökat dödshot och 1/3 dör inom ett par tre år av metastaser som inte går att hejda. Kanske ett sätt att förlika mig med det som gäller för mig. Att liksom ge upp inför tillvarons villkor. Men inte att ge upp hoppet om att jag skall klara det här. Att tillhöra någon av de två första tredjedelarna. Helst den första.