Kontext

Tiden läker ångestdoppet. En ny dag, nya föresatser. Nyss blev jag klar med slutkorrektur på boken och nu kan den gå iväg till tryck. Ska bara ha koll på att en bild blir som den ska, sen så.

 

Jag väntar sportlovsfirande skåningar i morgon. De stannar en vecka. Ska bli så himla trevligt att umgås.

 

Häromdan fick jag ett otäckt brev från Skatteverkets uppskovsregister. De frågar efter aktier efter min far, som dog 2004. Arvskifte och bodelning är klar sedan länge. Jag har av naturen hög ångest för allt vad ekonomipapper heter. Bara rubriken gjorde att hela jag darrade. Hjälp! Stön! Mamma! Nu har jag hittat pappren från arvskiftet och har faktiskt svar på den fråga om handläggaren ställer. Pu.

 

Sånt här gör att jag åker en halv våning upp i den berömda humörshissen.

 

Så pratade jag både länge och väl med min kvinnliga blåskompis i Mellansverige. Hon går på 4-e veckan i sin 6 veckor långa grundbehandling och är inne i det jag kallar behandlingsgrottan. Det spänner och svider och går bra, men hon har ju såna koncentrationssvårigheter och är så trött. Det känner jag så väl igen. Alltihop. Jag har färsk upplevelse av att ett fastslaget datum för min operation drar ner mig i humöret. Det känner hon så väl igen. Alla brev, all kontakt med läkare/friskhus blir en tung påminnelse om det elände vi dragit på oss och om ovissheten med hur det blir i framtiden.

 

Igenkänning är ordet. Vi som är med om det här och vet hur vi har det. Det är så himla gott att ha nån att snacka med om alla små detaljer hit och dit, om alla funderingar och grubblerier, om all igenkänning. Det var faktiskt ångestdämpande. En halv våning till med hissen. Uppåt.

 

Nu är jag alltså åter i dagsljus. Solen lyser ju.