Kontext

Nu sitter jag med vågig mun och en blick som stirrar i horisonten. Nybehandlad.

Jag hade laddat med korsord och varma kläder. Låg med halsduk, varma kläder och kofta, filt och min bolsterjacka uppe på allt. Som en stor kokong. Allt för att hålla värmen.

Jag praktiserade mina positiva tankar som ett mantra. "Jag har en stor och rymlig blåsa och jag välkomnar att soppan sköljer runt mina eventuella tumörämnen och gör extrem nytta på rätt ställe." Jag såg för mitt inre mina fiktiva tumörer bada och varmt skönt vatten. Om och om igen. "Rymlig välkomnande blåsa. Instillation som gör maximal nytta på rätt ställe." Igen. Igen. Igen.

Efter en dryg halvtimme började blåsan känna sig besvärad och kokongen frysa. Jag drog alla textilier tätt runt kroppen och själv låg jag därinnanför och huttrade allt mer. Svid. Nyp. "Rymlig blåsa. Välkommen till soppan." Hurv. Nyp. "Rymlig blåsa. Välgörande behandling." Hutter. Nyp. Till slut nöp det ordentligt och jag kände mig alldeles kall och så rann det. Kunde inte hålla mig. Gick upp och vankade i korridoren. Sköterskorna såg medlidsamt på mig. En timme är inte fel det heller, sa dom. Vank vank. Kunde hålla igen kanske ytterligare 5 minuter. Sen var det kört

Kunde behålla BCG-soppan i en timme och tre minuter. Det skulle helst ha varit två timmar. Suck.

Nu är jag åter hemma och vankar som en osalig ande. Det svider och nyper då jag kissar, jag är växelvarm och vill helst krypa ur mitt eget skinn. Konstaterar att behandlingen har tagit. Hurra.