Överreaktion
Jag kom nyss hem från regionhuvudstadens friskhus, rehab. Det var mitt första besök inom ramen för FAR, fysisk aktivitet på recept. Jag har själv bett om det och fått förmånen att bli remitterad. Nu är jag tagen blodtryck på, cyckeltestad till puls över 150 och så har jag fyllt i ett självskattande formulär på sisådar 6 sidor. Sjukgymnasten var så uppmuntrande. "Vi är alla periodare vad gäller motion. Det är toppen att du själv bett om det här. Din ärlighet om hur dina vanor gör att en del av jobbet redan är gjort" Så sa hon. Och mer därtill. Det borde inte finnas ett dugg att klaga på.
Ändå sitter jag här med gråten i halsen och är närmast fly förbannad. Jag får inte riktigt fatt på vad som är så upprörande. Dels är det det där förbannade formuläret. Det är ett som ska passa alla, gammal som ung, med alla jordens krämpor i bagaget. Jag känner mig förvandlad till ett neutrum eller ett medelvärdesoobjekt. Inte alls som den människa av kött och blod jag är med mina speciella hälsohinder.
Jag skulle uppskatta min hälsa de senaste 4 veckorna och där fanns frågor om min fysiska förmåga, om mina känslor, om jag trodde jag skulle bli bättre mm. Det var nåt kvasivetenskapligt över formuläret, ett försök att objektivisera något som är fullt av subjektiva föreställningar. Om jag kopplar på det jag kan om vetenskap, så lämnar det en del övrigt att önska. De senaste 4 veckorna - jämfört med vadå? Föregående 4 veckor, föregående 4 år, mina senaste 40 år? Ska jag bedöma min fysiska eller psykiska eller andliga hälsa? Etc.
På mig fick det en inverkan att jag undrar om dom vet vad dom håller på med egentligen. Jag saknar frågor som riktar in sig på min motivation och drivkraft. Och jag saknar dialogen om detta med sjukgymnasten. Släng formuläret åt helvete. Prata med mig istället. Känn in och känn efter vad slags person jag är! Formulär funkar inte för mig. Frågorna var långt ifrån relevanta för min situation. Vad fan ska jag svara på frågan om jag tror jag blir bättre? Vad förpliktigar det svaret till i mitt fall?
Jag känner mig också behandlad som en duktig idiot. "Så duktig du har varit som har kommit hit. Nu ska vi hjälpa lilla dej. Först ska vi ta ett blodtryck. Och sen ska du få sitta på testcykel och sist ska du få fylla i ett självskattande formulär. Återkom om två veckor så ska vi börja talas vid". Är det så här att bli gammal? Att man blir behandlad som om man vore ett okunnigt barn?
Allt det här undrar jag över. Det började alltså inte särskilt bra.
Nu är det så att jag ser mig som en ansvarig person. Så jag ska nog satsa på min hälsa, trots den här irriterande hjälpen. Men framför allt undrar jag varför jag överreagerar.
