Kontext

Jag berättade i förra bloggen om min kvinnliga blåsvän. Tänker mer och mer på samtalet vi hade om anhörigas ångest.

Jag inser att jag har väldigt goa och mogna anhöriga som hanterar sin ångest på annat håll. De ligger inte på mig med aggressiva frågor och ifrågasättande av vården. Jag slipper kommentarer som Har du nu kollat upp hostan ordentligt? Har du hört av dig om nypet i blåsan? Varför ska du inte anmäla läkarna som försenade diagnosen? Etc etc. Listan kan göras lång.

Jag tror att de mina litar fullkomligt på min egen förmåga och kompetens att föra dialog med vården. De finns där som samtalsstöd för mig om jag ber om det. De är så respektfulla att det nästan är lite tomt. Jag kan gärna höra LITE om hur de har det med att jag är sjuk. Men ångestfulla "poliser" som anhöriga vill jag verkligen inte ha.

Min kvinnliga blåsvän berättade om skitjobbiga anhöriga som bara gör saken värre, som hon får bära och trösta i stället för tvärt om.

Min maliga blåsvän tipsade - mer eller mindre från operationsbordet via mobilmail från friskhuset - om ett P1-program Tendens. Jag lyssnade på det i morse (och därmed lärde jag mig att ladda hem gamla radioprogram via datorn). Där berättade Mari Titus (hon med c-ordet) om hur det var att få cancerbesked och genomgå påfrestande långa behandlingar. Gripande. Hon berättade om hur välgörande det var att få massage på friskhuset, att vänner ställde till med fest på trots att hon inte orkade äta, om maken som kröp ner i hennes säng så att hon kunde känna närhet. Om att vännerna bara var där, hos henne, med henne. Fanns där. Utan så många ord.

Det kallar jag anhörigstöd.