Hissknappen

I ärlighetens namn. Allt är inte kul. Jag har hört mig själv säga till andra: på djupet av mig själv är jag bubblande glad, men mera ytligt har jag det lite besvärligt. Det är en märklig upplevelse att veta att jag är så frisk och ändå ha så mycket besvär. Med blåsan.

 

Vidare, jag tror att jag är något på spåren. Jag språkade med MA för en stund sen. Hon berättade om en släkting med cancer som behandlats lyckosamt. Han, släktingen, blev ynklig och deprimerad vid minsta förkylning eller andra smärre harmlösa åkommor. De drog igång stora oros- och ångestpaketet.

 

Det här tror jag drabbade mig kring nyår. Ja, jovisst, jag hade en urinvägsinfektion. Den drog verkligen ner mitt humör med kraft. Reaktionen stod så att säga inte i proportion till åkomman. Dessutom var jag oroad av det faktum att det var nyår och att vården därför inte fanns lika lättillgänglig för mig.

 

Nu är jag på väg ner i humöret igen. Det börjar bli helg. Den här gången är det bl a hostan som bekymrar mig. Den är verkligen enveten och ibland tycker jag att jag känner metallsmak i munnen. Jag röntgades 20 december och lungorna såg fina ut. Nu undrar jag ändå hur det står till. Tänk om det är tuberkulos, i alla fall? Och är det inte så att blåsan är värre? Kanske en ny infektion på gång? Hur gör jag då när det är helg och jag inte har fått veta hur det var med senaste odlingen som jag lämnade i tisdags? Och hur mår tänderna? Håller jag på att få karies i hela munnen av de där tabletterna som gör munnen så torr? Jag känner hur humörshissen vänt och är på väg neråt.

 

Stora oros- och ångestpaketet?

 

Kanske. Nu när jag blivit medveten om fenomenets existens, kan jag kanske fånga mig själv och slippa bli neddragen så djupt. Att få kännedom om vanliga reaktioner hos oss cancermänniskor är kanske ett sätt att få koll på var hissknappen sitter?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0