Hypokondrigrubbla
Jag kan inte låta bli att fascineras av hypokondrifenomenet i förra bloggen.
Det är ju en paradox att jag - och vi - som faktiskt har en livshotande sjukdom också blir hypokondriska. Alltså inbillningssjuka. Som om det inte räcker med det vi har.
Jag kan förstå hur fenomenet uppkommer.
I mitt fall var det så att det jag trodde var simpla klimakteriekärringproblem var avancerad blåscancer. Om lite kissnödighet och då och då urinvägsinfektion kan vara så allvarligt, vad kan då inte muskelvärken ditten eller förkylningen datten då också vara? Det tycks mig som att kroppen minns och har lärt sig något. Den verkar helt enkelt praktisera enkel logik. Om A1 så B1 förra gången, så borde A2 vara B2 nu. Och då är A en relativt harmlös åkomma och B är en livshotande sjukdom. Till detta ska läggas allas vår rädsla för cancer och den ångestfulla laddning ordet medför. Cancer kan som bekant sprida sig. Så det KAN ju vara nåt allvarligt.
Det här ser ut att kunna bli en kvalité att leva med. Och tampas med. Som varande en person med en allvarlig sjukdom har jag på kuppen blivit hypokondrisk. Det hade jag inte räknat med.
Jag förstår med lätthet hur fenomenet uppkommer, men det känns svårt att veta hur jag ska hantera det i min egen vardag.
Det är något att i fortsättningen grubbla över. Jag behöver tänka på möjligheten av att jag är hypokondrisk. Men inte till den grad att jag igen fortsätter att bagatellisera fenomen, som faktiskt kan vara allvarliga. Det har jag ju gjort i åratal och det var ingen bra idé. Alltså behöver jag balansera det hela. I vågskålen finns hypokondri i ena skålen och i den andra möjligheten av en allvarlig åkomma. Ska fan vara en simpel människa.
Host. Vanlig luftrörs-nånting eller tuberkulos? Och så är oron igång igen. Hej och hå.
En hypokondrigrubbla. Eller?
Nejdå, du har inte blivit hypokondrisk. Av egen svår sjukdom, men av helt annan sort, för 25 år sedan, vet jag att jag reagerade precis likadant. Det är en period när man tappat kontrollen, när man inte kan lita på kroppens signaler eller känner igen dessa och är jätterädd att det ska inträffa igen - men värre. Det ingår s a s i läkningen och själva insikten om att jag faktiskt har en sjukdom som är en del av mig. Så småningom kommer ny tilltro och nytt lugn. Samt ny kunskap om kropp och själ.Kroppen har ju skaffat sig en åkomma som det faktiskt gäller att ha kontroll över. Jag brukar tänka att jag inte skulle varit så frisk om jag inte varit så sjuk. Under den perioden fick jag ångest av att befinna mig längre bort än två mil från akutintaget.
Simma lugnt,det lägger sig.
