Kontext

På lördag får jag en svart fyrkantig hatt med tofs på huvudet i Kungliga Huvudstaden. Det blir det synliga beviset för studier i Gestalt organisations- och systemvetenskap som jag ägnat mig åt sedan 2000. Jag får också ett papper på att jag blivit det jag redan är, dvs organisationskonsult. På min CV kan jag lägga till tre ynka bokstäver, M Sc.

Det här har kostat mig en ansenlig hög med pengar, ofantligt mycket tid och mängder med resor som gjort att jag bidragit till bussbolagets och SJs blomstring. Dessutom har det kostat vad man brukar kalla blod, svett och tårar. Inte så mycket blod, kanske, men absolut svett och massor med tårar. Kort sagt, det har kostat på. Jag har vänt och vridit på alla tänkbara stenar i mitt liv. Människor i min omgivning har påverkats och alla har inte gillat det. Studierna har varit krävande.

Man kan säga att jag investerat i min egen medvetenhet om det som är. Det har verkligen inte varit roligt, alla gånger. Ändå känner jag mig så berikad. Det har varit värt varenda krona, timme och tår. Det har genererat många skratt också. Jag vill absolut inte ha det här ogjort. Så paradoxalt.

I studierna har jag forskat. Just nu förbereder jag ett seminarium om denna forskning som jag ska hålla på lördag innan jag får hatten på huvudet. Studien är en hypotesprövning och jag har valt att titta närmare på det paradoxala i förändring och utveckling i en stor statlig myndighet. Jag menar att förändringens paradox gäller även i organisationer, dvs på systemnivå. Studien styrker teorin om förändringens paradox, kan jag meddela.

Förberedelserna tar rejält med tid. Jag är som uppslukad och inne i min egen bubbla. Därför har det varit tyst i min blogg några dagar.

Å så är jag nervös. Men inte för det jag ska berätta. Inte för att jag undrar om det kommer någon över huvudtaget. Inte för att det var ett helt år sedan jag skrev den här avhandlingen och därför inte har den helt aktuell i min hjärna. Inte för att bli synad av kollegor och kanske också folk från den här myndigheten. Nä, det är relativt lugnt. Däremot är jag nervös för att jag ska bli kissnödig. En och en halv timme utan toabesök är länge i min värld. Tänk om jag kissar på mig, där jag står och berättar. Paradoxalt.