Kontext

Konstaterar att den nya medicinen tycks göra nytta. Och det redan första dagen. Jag är obeskrivligt lättad. Det gör väsentligt mindre ont att bara existera och kissa. Taggtrådens grovlek har minskat rejält. Hullingarna är så gott som borta, bara lite rost kvar.

Om en stund skall vi packa för att äta frukost vid vår favorit-tjärn. Vi, det är dottern TL och mågämnet JF, som kom hit i förrgår. Igår gjorde TL och jag en större expedition, sett ur mitt perspektiv. På sena eftermiddagen gick vi till sagda tjärn och latade oss med korsord och radio. Jag låg uppallad i halvskugga på luftmadrass och kuddar med utsikt över några badande ungdomar och längre bort ett lom-par som nojsade med varandra. Det tog mig 30 minuter att gå från parkeringen, medan det tog TL bara 10 minuter att gå och då bar hon ändå mesta packningen. Vi hade telefonkontakt under vägen för att ha koll på att det gick bra för mig. Herregud vilket gammalt skåp jag blivit.

Jag tyckte redan då vi begav oss iväg att jag nog kände mig aningen bättre. Annars skulle jag inte vågat ge mig iväg. Jag tog en extra tablett där på eftermiddagen och det tänker jag göra idag med. Och kanske i morgon. Så brukar min vanliga läkare göra.
- Ta lite större dos i början tills du känner att det tar. Sen kan du trappa ner. Så gör jag nu med, utan att jag fått ordinationen.
Så brukar hon säga.

Det är såna här gånger då lättnaden inträder, som jag inser hur besvärligt det faktiskt varit. Nu tar jag gärna ett tankeskutt in i framtiden och ser fram emot ytterligare lättnad dag. Vad skönt det ska bli.

- Ah. Det är gott att leva.