Kontext

I maj i fjol skrev jag en blogg om mina drömmar då. Så här skrev jag den 8 maj.

”Jag har levt ett rikt och händelserikt nattliv på sistone. Sovandes. Jag packar inför resor jag inte hinner i tid till eller blir stoppad halvvägs av för att förbindelserna inte synkar längre. Jag packar och flyttar. I natt satt jag krampaktigt uppkrupen skyhögt uppe på smala pelare på en gotisk kyrka alternativt bropelare eller höghus och tejpade maskeringstejp inför målning. Maskeringstejpen trilskades i blåsten. Utan skydd. Utsikten var vidunderlig om jag bara vågade titta på den. Vilket jag inte gjorde. Jag är rätt rejält höjdrädd, nämligen. Till saken hör också att jag sover ovanligt gott och länge.
…
Sömnkvalitén säger mig att det är lugnt, dvs det är inte farligt eller riskabelt det jag bearbetar. Trots livsfarligt klättrande på pelare. Innehållet i drömmarna säger att jag stuvar om i mitt inre. Planerar nåt. Gör mig beredd för nåt. Ändrar något. Och att med det går det sisådär. Jag klamrar mig fast, jag hinner inte i tid. Har fullt upp med det jag gör.”

Nu, ett år senare tycker jag att jag har tillgång till mera konkreta tolkningar än vad jag hade då. Tro fan att jag bearbetade och förberedde mig för förändring. Då hade jag inte den blekaste aning om att jag hade omfattande och avancerad blåscancer. Nog har det här året varit besvärligt och ja, faktiskt livsfarligt. Inget blev som jag tänkt (osynkade resor), jag har kunnat göra det jag varit van att göra, men inte i önskad omfattning (trilskande tejp), vetskapen om att jag har cancer (blåst, balanserande på livsfarliga höjder) och svårigheten att förutspå cancerns förlopp (oskyddad på höjderna).

Det jag nu undrar över i drömmarna är ”den vidunderliga utsikten” och min tolkning av ”den goda sömnkvalitén” = det är inte en livsfarlig förändring jag står inför. Jag läser in att min tolkning då innebär att jag inte kommer att dö av det här. Den vidunderliga utsikten blir nu symbolen för de lärdomar jag gör. Jag har blivit obeskrivligt berikad och fått ett ökat existentiellt lugn. Jag har fått både nya och nygamla vänner med en både djup och ytlig relation. Det är som ett vackert landskap med vidunderlig utsikt. Ska min situation innebära ytterligare vidunderligheter?

Ska jag våga mig på att tro på tolkningen om att sömnkvalitén då betyder att det finns ett lugn i situationen, att situationen bara är farlig men inte livsfarlig? Ja, just nu vågar jag inte sia. Men det ska bli intressant att se framöver.

Jag har faktiskt ett djupt lugn i mig idag, trots alla konkreta farhågor, fantasier och ångestbubblor. Om jag ska ge mig till att tolka det djupa lugnet, så är det lugnt med mig. Det kommer att gå bra. Jag kommer att överleva min cancer. Eller så kommer jag att dö i den på ett lugnt och fridfullt sätt.

En annan sak fascinerar mig. Vi människor drömmer ju jämt, varje natt. Det förunderliga är att jag förhåller mig så olika till mina drömmar. De allra flesta är bearbetningar av småttigheter i min vardag som jag inte fäster så stor vikt vid. Men jag VET när jag drömmer något avgörande och viktigt. Jag vet att lyfta fram till ett högre medvetande de drömmar som avhandlar avgörande förändringar i mitt liv. Och jag minns dem. Den här maj-drömmen från i fjol är en sådan viktig dröm.