Kontext

Idag är det ett år sedan min avancerade blåscancer blev ett faktum. Det är väl inte något att fira, men går liksom inte att låta bli att minnas. Det har varit ett av mitt livs mest omvälvande år.

 

Idag mitt på dagen kom jag hem efter den senaste Tur-B-operationen som jag utförligt skildrat i föregående blogg. Jag har katetern kvar och skall dra den själv i morgon. Nu är det bara att återhämta krafterna och att vänta.

 

Det jag väntar på – igen – är besked från operationen. Min läkare kommer att ha semester, så hon har skrivit en sorts fullmakt till personalen att meddela mig resultatet per telefon. Det kan vara ett av två möjliga besked. Proverna kan visa på cancer eller inte cancer. Finns cancer i proverna skall min blåsa opereras bort om ca 6 veckor.

 

Idag, på friskhuset, arrangerades så att jag kunde träffa en 64-årig dam som fick en Lundiana-påse  med någorlunda bevarad slida den 23 juni. Hon såg inspirerande pigg ut. Hon propagerade för att ha tappningshålet lite snett nedanför naveln i stället för att ha det i naveln. Operationssömmen såg jättefint ut. Det var väl i stort vad det samtalet gav. Vi verkar ha helt olika sätt att förhålla oss till vår cancer. Hon vet inget och vill inget veta och jag vet – om inte allt, så i alla fall – en hel del och jag törstar efter kunskap.

 

Nej, tacka vet jag min blåskompis i V. Med henne kan jag riktigt gotta mig i cancerkunskap och cancerfantasier. Jag har hunnit få en första rapport från hennes undersökning idag. Sköljprov togs. Hon fick också titta på skärmen och lovordade den möjligheten. Hon tycker också att det är avdramatiserande och ångestdämpande att se med egna ögon. Det såg fint ut där hennes cancer suttit. Däremot fann läkaren misstänkta partier på annan plats i blåsan. Prover togs och nu går även hon i väntans tider. Men det verkar som att hennes blåsa inte ryker i första taget.

 

Vi sitter därmed båda i väntans båt för tillfället.