Kontext

Det var helt enkelt urtrevligt att träffa blåsvännen i V. Idag vandrade vi på stan och åt sen lunch på en restaurangbåt i Mälaren. Medan vi satt där och tittade på måsarna på bryggan och sörplade i oss en urgod krämig fiskgryta ringde min mobil. Det var från min manlige blåskompis i huvudstaden! Jag fick erkänna att jag satt och var honom lite otrogen!

Han berättade att han fått besked från sin Tur-B. Alla proverna var fina och nu väntar 3 veckors underhållsbehandling. Bästa tänkbara nyheter! Himla kul. Det gäller verkligen att kunna se det, även om den där underhållsbehandlingen inte är särskilt kul.

Efter kaffe och kaka hos min vän åkte jag hemöver. Bilfärden på 5 timmar gick bara bra och nu är jag hemma.

Idag fick jag också mailsvar från min urolog om en fundering jag delgivit henne. Den olycka jag målande beskrev för henne var att jag vid två tillfällen faktiskt bajsat på mig. Jag var bland folk och totalt hjälplös och det har känts så nesligt, skämmigt och äckligt att jag inte ens velat skriva om det i min blogg. Jag kan skratta åt att jag kissar på mig då och då, men inte att jag bajsar på mig. Där går en knivskarp gräns för min egen humor. Så här svarade hon och det lugnar mig.

”… Oj, oj, oj vilka strapatser. Får naturligtvis gå igenom dig noggrant igen, eventuellt någon ny röntgen, såvida det inte var någon enkel "sommarsjuka" som var förklaringen. Långdragen Amimox-medicinering kan också få tarmen i uppror, vilket nog är mest sannolika förklaringen…”

Nu har jag en dags tufsande hemma innan operationen. Jag märker av den där mentala grottningen som innebär att vänta på avgörande besked. Det har vi ventilerat, min kompis och jag. Vi grottar båda två just nu, för vi undersöks båda den här veckan. Vi väntar på att få lika fina besked som vår kompis som ringde idag.

Mer utvilad och redo går inte att vara. Jag har haft en sällsynt härlig semester.