Jag är less
Kväll.
Det var värstens vad jag tuggar det här med tankens och nuets kraft. Som om tanken hade avgörande inverkan på cancern. Det är nog att ge tanken lite väl stort ansvar för vad som sker. Cancern utvecklas nog enligt sina egna lagar och hur jag tänker om det har nog bara marginell betydelse. I alla fall har inte varje enskild tanke denna stora inverkan. Det är väl för sjutton gubbar de samlade tankarna som blir till en inställning eller hållning som har VISS betydelse för förloppet. Min hållning är att det här mycket väl kan gå bra. Därmed hoppas jag att jag kan lägga det här tuggandet bakom mig.
Blåsan mår åter sämre. Jag har pratat med avdelningen idag och betonat att jag är ivrig efter odlingsresultat. Jag ville att de skall veta att blåsan är för djävlig trots stor dos av antibiotika och maximal dos av smärtstillande. I alla fall den maximala dos jag har att agera inom enligt min läkare som nu är på semester. Jag blir väldigt väl bemött, men nu är det ju inte akut att ta hand om mig. Vi väntar alla på alla resultat. Urinprovet i fredags och TUR-B-proverna förra onsdagen. Hoppas få veta nåt om mina kusar i blåsan i morgon.
Dagens motion var en promenad till affären. Den ligger kanske 100 meter bort. Skrotade runt där i snigeltakt och bunkrade upp inför att dottern och mågämnet kommer i morgon. Kände mig som en gammal gammal gumma som tar såna där gammalgummesteg. Krafterna var inte så imponerande heller och jag var orolig för att både kissa och bajsa på mig. Använde kundtoaletten för säkerhets skull. Den här osäkerheten är jag obekväm med. Acceptera? Nej!
En tanke kommer alltmer frekvent till mig. Så här låter det inne i huvudet, om och om igen, som om skivan har hakat upp sig.
- Dom behöver nog ta bort blåsan i alla fall. Inte för att cancern kommit tillbaka (vilket jag alltså inte tror att den har) utan för att den nu är så förtvivlat infektionskänslig. Snart har dom väl inte antibiotika kvar till alla mina kusar.
Fy fan va less jag är på det här. Så här kan jag inte ha det nån längre tid.
