Kontext

Onsdag morgon den 9 juli. Springig natt utan att ha ont. Och jag får nog skylla mig själv, för jag satt med mina vänner ute på bryggan i några timmar i går kväll. Det var kyligt och lite blåsigt och jag blev nog kall. Trots en massa kläder och ett utfällt paraply som vindskydd. Det var vackert och mysigt och jag liksom kände inte att jag blev kall.

Dagen var semesterlyckad. Efter en långsam frukost i trädgården gick LA och jag på kantarelljakt i ekskogen. Vi hittade en stig till en annan vik, en stig som de aldrig gått under de 28 år som de hyrt Vakthem sommartid. Vi kände oss som lite av upptäcktsresande. Sen knatade vi till några säkra kantarellställen utan att hitta nåt. Men på sista stället fanns några få men ändå riktigt mogna exemplar, som vi i triumf bar hem till lunchomeletten.

Sen var det dags att förbereda eftermiddagskaffet. Jag bakade en kladdkaka efter Anna Bergenström och den blev urgod. (Jag har på det hela taget en syndig vistelse då jag åt god kaka till kaffet både tisdag och onsdag.) Till den bjöd vi på vispgrädde och jordguppbar och lite köpes kakelser (som KHC säger). Godsägaren med tysk fru kom, drack kaffe och småpratade om traktens historia och om godsens olika hus och renoveringsbehov. Ett av husen brann tragiskt ner till grunden för en tid sedan. Hyresgästen hade lämnat huset för en utflykt och det fanns över huvud taget inte kvar när han kom tillbaks.

Det var trevligt och L&K fick också tillåtelse att ta ner ett litet päronträd som skymmer utsikten till havsvikens utlopp. Han stank gammal sprit och hon lättade på sin förgrämdhet över att göra allt arbete själv. Idyllen har alltså sina sprickor.

Sen var det alltså dags för middag i trädgården och kaffe på bryggan. Därmed är berättelsecirkeln sluten. Och jag blir huttrig bara jag tänker på kvällsblåsten.