Kontext

Det är mitt i natten, kl är 01.10, och jag skriver terapeutiskt för att bevara lugnet och hålla paniken stången. Hugaligen. Nu är det inte kul att vara jag. Medicinen hjälper inte ett skvatt och infektionen bara tilltar. Jag har riktigt ont, dvs taggtråden är kraftig nu. Grov med långa hullingar. Kallsvettas. Trängningarna är kraftiga och jag kan inte hålla mig ens de få metrarna till toaletten. Men blåsan krampar inte. Än.

Tänkte att det nog skulle kännas bättre en stund efter att jag tog kvällsdosen med antibiotika och smärtstillande, men så är det inte. Det inser jag nu när jag har vaknat till.  

I morgon bitti skall jag höra av mig till friskhuset. Är det så här vill jag bli inlagd och omhändertagen. Försöker hålla intellektet klart och bedöma vad som är farligt och vad som bara gör ont. Och det farliga ligger väl i att ha en elak infektion som kan sprida sig vidare i urinvägssystemet. Är det till och med så att jag ska ringa nånstans och fråga redan nu? Är det dumt att jag väntar till i morgon bitti?

Såna här gånger hade det varit bra att ha nån att språka med, att liksom sortera i tankebanorna med. Nu fyller bloggandet den funktionen.

Skrivandet har lugnat ner mina nattliga våndor. Jag väntar en stund till, så får vi se.