Kontext

Hemma. Är inte så tuff längre. Snarare slokörad och lite besviken.

Allt är mycket enklare när man har personal runt sig som servar och hjälper. Jag kände mig verkligen mogen och redo att åka hem igår. Men det är inte så enkelt här hemma. Ingen lagar min mat. Ingen ger mig medicin med jämna mellanrum. Ingen packar upp min väska. Ingen svarar på mina undrande frågor.

Jag har varit på vippen att ringa avdelningen flera gånger för att få råd. Ska jag dra ut katetern eller behålla den? Ibland skär det som knivar i blåsan. Med ojämna mellanrum krampar den.

Jag har rödflammiga kinder. Feber? Var fan är febertermometern? Letar både uppe och nere och uppe igen efter termometern. Till slut hittar jag den, Men hur var det nu den funkar? Och blåsan krampar. (Jag har ingen feber.) Tömmer påsen på benet. Fortfarande gult fint kiss. Toapappret slut. Inget toapapper i skåpet. Måste ner igen och hämta några rullar. Mera kramp. Vill skriva av mig. Packar upp väskan och lyfter fram datorn, några böcker och korsord. Blåsan krampar. Behöver äta. Har just ingen mat hemma. Vad finns i frysen? Kramp. Mikrar en fiskanrättning och äter den. Kramp. Lägger mig på soffan för att pusta. Kramp.

Blåsan kramar luftbollen som håller katetern på plats. Vill bli av med den. Det gör svettigt ont. Jag tror blåsan krampar i samband med en simpel kissreflex eller att jag har lite gas i tarmen, som i sin tur kommer av att jag bara rört på mig. Det behövs alltså nästan ingen retning alls förrän blåsan protesterar. Eventuellt finns också ett samband med att värktabletten slutat verka, vilket jag alltså inte har så bra koll på. Mina undringar handlar om jag ska dra ut katetern och hur mogen är blåsan att vara självgående. Eller ska jag bita ihop och behålla katetern så att blåsan får vila lite längre? Jag har valt att inte ringa och störa utan mest bara ligga på soffan eller, som nu, i sängen. Jag lyssnar på Mattias Klums Sommarprogram i datorn och har en hög tabletter som jag ska ta inför natten och inför dagen. Katetern sitter kvar och jag tror att blåsan mår bra av att både den och jag vilar så mycket jag kan. Senare idag drar jag ut den. Och jag skall ta det väldigt lugnt. Inte fara till regionhuvudstaden och träffa min kollega. Det är för tidigt för sånt.

Men som sagt. Det är inte lika lätt att vila här hemma. Jag känner mig ynklig och oförmögen och vill helst bara ropa mamma, hjälp. Blåsan är inge snäll. Så här var den inte på friskhuset.

Vid lite eftertanke så känner jag igen det här. Min blåsa avskyr att man bråkar med den. Då blir den lätt hysterisk. Det är väl denna gamla vanliga hysteri jag känner av nu. Här ska inte göras många knop på ett tag, det märker jag. Jag börjar förstå innebörden i det jag sagt till andra. Efter operationen behöver jag en tids rehabilitering.

Om några dagar kommer nära och kära hit för umgänge. Dottern T och mågämnet J kommer ev redan ikväll. T drar vidare söderöver på en gång och har fått lov att ha min bil en vecka. J stannar till torsdag. Sonen O med fru C kommer på söndag och stannar till torsdag, de med. Det är trevligt att se fram emot.