Fungerande ventil
Nu ska jag se till att få upp flåset igen. Blåsan är nog lite snällare och därmed ska jag återuppta mitt promenerande. Igår bjöd jag min kompis A på lunch och jag gick och hämtade henne och promenerade hem henne efter åt. Vi lunchande på kokta kronärtskockor hemma hos mig.
Vi kom att ha ett för mig viktigt samtal. Jag hörde mig säga att jag har mina behov av ventiler väl tillgodosedda professionellt, dvs att jag har förståelse för min situation bland kunder och kollegor. Men privat har jag inte alls mina behov tillgodosedda. Jag saknar någon, några, på nära håll att få berätta om alla mina krämpor och funderingar. Mina barn ska inte ta detta, och mina vänner har varit tydliga med att det är skönt att slippa alla detaljer. Det här har jag förståelse för. Men sett ur min egen synvinkel så har jag ingen att ventilera min situation med på vardaglig och daglig basis. Med tanke på att jag går med tankar om liv och död, så är det här tungt att bära själv och tomheten runt mig är inte alls bra för mig.
Ungefär så sa jag. Hon kontrade och berättade om livet med sin fd man med MS som dagligen dukade upp sin hälsa till frukost och därefter frekvent under dagen. Hon orkade inte höra. Jag drog mig till minnes livet med min far som vid samtliga måltider under hela uppväxten berättade hur illa han mådde i magen. Det var inte kul. Hon menade att mitt behov är förståeligt, men att det nog är ett önsketänkande att få det att funka i praktiken. Och det har hon nog bara så rätt i.
Det jag tar med mig som en lärdom att jag nog ska fokusera på de ventiler som funkar i stället för att sörja över det vän-stöd som av förklarliga skäl inte funkar. Bloggen, min läkare, min psykolog, mina blåskompisar och några vänner på långt håll är det som funkar. Till detta skall läggas förstående kollegor och kunder. Det är inte alls illa.
