Gladare
Jag har blivit kontaktad av ännu en person idag. Den här gången kände jag honom. Rätt väl.
FT, vår kära coach på Almi som agerade barnmorska till vårt företags födelse 2005. Sedan ca ½ år är han egen företagare och verksam med säte i en stad uppströms älven. Han ringde för att säga – Hur är det?
Det fick han veta. Både hur det är med mig som privatperson med en viss arbetsbegränsande åkomma och hur det är med vårt företag. Jag berättade om den där sejouren av företagsstöttning vi hade för några veckor sedan och hur värdelös jag tyckte att den var. Jag hörde mig berätta så nyanserat jag kunde om vilka slutsatser vi drar av den bedrövliga sejouren, vilka tvivel vi har inför nuvarande rådgivare, vad vi istället tycker att vi behöver av bollplankande kompetens och vad vi nu står inför och ska inrikta oss på. Jag märkte att han förstod precis. Och jo då, han berättade om sig och sitt, också.
Jag kunde också använda honom som ett bollplank i en specialfråga. Jag har fått en lös förfrågan om att skriva en artikel i en bok om projektledning som skall ges ut av ett av våra mest namnkunniga bokförlag. Klart det är bra för rörelsen att skriva och bli lite offentlig. Men vid närmare betraktande är det inte så där självklart heller. Det beror bl a på om jag kan skriva någorlunda intressant utan att berätta rena affärshemligheter. Det är en balansgång som jag inte vet om jag klarar. Han peppade mig i tron att jag kan och att det är möjligt.
Jag blir glad över min summering. För jag hörde med vilken energi och relativ optimism jag berättade om både mig och oss. Jag blir glad över att höra hur energiskt och glad jag lät. Det verkar som deppmuppen i mej håller på att släppa sitt nedtyngande grepp om mig. Det är inte bara kroppen som blir allt gladare för var dag. Även jag blir det.
