Kontext

Till ärligheten. I övermorgon opereras jag igen. Jag känner tydligt hur jag håller på att grotta in mej och förbereder mig för… ja det där som jag inte vet så mycket om. Själva rutinerna kring operationen är det som oroar minst eller inte alls. Utom möjligen den där hexvix-insprutningen före operationen. Jag skall behålla hexvix-soppan i blåsan i en timme för att få önskad effekt på bilderna. Blåsan är så pass orolig (sveda och trängningar) att jag misstror mig om att klara det. Förutom detta lilla orosmoln är det bara lugnt, vad operationen anbelangar.

Jag vet rutinerna kring ryggmärgsbedövningen och själva operationen. Jag brukar ta minimalt med smärtstillande och lugnande för att vara klarvaken och följa operationens och personalens alla steg. Via urinröret förs alla instrument, lampor och kameror in i blåsan och via en TV-skärm tittar läkaren runt, belyser med blått respektive vitt ljus, tar prover genom att hon skrapar, knipsar, hyvlar, bränner etc. Med jämna mellanrum tar hon ut prover som läggs i små burkar eller sköljer blåsan för att få klar sikt. Landskapet hon färdas i med lampor, kamera och instrument är otroligt intressant. Ja, närmast vackert.

Fortfarande är jag besviken över att jag inte själv kan se operationen på skärmen. De envisas med att ”det inte går”. (Men jag vet att det går. Min blåskompis i Huvudstaden har sett sin egen operation.) Jag kan förstå att dom inte vill. Patienter som ser operationsingreppet kan ju börja kommentera och undra och bete sig. Men jag är inte som andra (vill jag bestämt tro). Jag tror att jag skulle kunna vara tyst om det är vad som krävs, eller bara stillsamt resonerande om vad som syns. Jag har ju i efterhand sett filmen från förra operationen och det var då inget skrämmande alls. Nä, jätteintressant var det. På det hela taget har jag valt att bli jätteintresserad av den cancer jag har och jag känner mig liksom snuvad på konfekten då jag inte får se själva operationen.

Jag har hypokondri igen. Tycker jag känner mig lite svirrig ibland. Får skov av lätt yrsel, illamående och kallsvettning. Tycker det liknar de skov jag fick för mer än ett år sedan. Då hade jag riktiga timslånga attacker av illamående och trodde jag var födoämnesallergisk. Jag hade spanat in pumpafrön som boven i dramat, kanske också popkorn! Det visade sig senare vara ett troligt symtom på min cancer. Att jag ätit pumpafrön i musslin strax innan var förmodligen en ren tillfällighet. Nu tänker jag att jag kanske har såna känningar och att cancern alltså kommit tillbaka med nya fräscha krafter. Samtidigt tror jag verkligen att det här är inbillningssjuka. Likaså tror jag att min rosselhosta är inbillningssjuka. Men tankarna är tänkta. De spökar i mitt huvud. Kort sagt. Jag är allt annat än cool inför operationen.

Det är inte operationen i sig jag grubblar så mycket över. Mest är det tiden efter och framför allt de besked som provsvaren har i sitt sköte. Jag vet inte om vi ska planera för att ta bort blåsan eller om det är behandlingar som gäller framöver. Jag vet inte NÄR heller. Jag själv planerar för en sommar då jag ska bila runt i Sverige och Norge och träffa goda vänner i lugn takt. Men jag vet egentligen inte om jag kommer att kunna genomföra dessa planer. Kanske ska jag behandlas i stället? Och då undrar jag hur jag kommer att reagera på ny omgång BCG medac. Tanken på det får mig att darra som ett asplöv. Jag minns alltför väl hur det var sist. Men då var blåsan både sårig och infekterad. Kanske kanske kanske behöver inte blåsan löpa amok den här gången.

Nåväl. Grottandet inför operationen innebär förberedelser för framtida pest eller kolera. Jag håller nog på att ta farväl av de goda dagarna jag haft nu en tid. Jag har mått riktigt bra. De var ena goa dagar.