Kontext

Jag har blivit kontaktad av en kvinna på Försäkringskassan som är min nya kontaktperson. Det var trevligt att bli uppringd som komplement till det brev jag fått för en tid sedan. Hon berättade för mig om de förändringar som förestår i sjukförsäkringssystemet.

Efter ett år blir sjukpenningen sänkt till 75% (från 80%) – det kan jag överleva.

Efter 550 dagar (ca 1,5 år) upphör ersättningen helt – gulp.

Jag kan söka förlängd sjukpenning, vilket jag kan få om sjukdomen betraktas som särskilt allvarlig. Kriterierna för det är inte fastställda, åtminstone inte så hon kunde redogöra för dem – låter som jag i alla fall ska pröva.

Först blev jag bara tyngd. Och det är jag väl fortfarande. Men sen inser jag att det här kommer att påverka hur jag ser på min egen behandling. Om sjukpenningen upphör snart, så ska jag väl passa på att få blåsan bortopererad nu och inte vänta till senare, då jag inte får nån sjukersättning. För va ska jag leva på om jag blir heltidsborta från jobbet ett längre tag?

Stackars sjukvård. Dom kommer att få ett hellvete med de här nya reglerna.

Det här må ju vara en absurd konsekvens. Blåsan ska väl tas när det är medicinskt motiverat och inte privatekonomiskt. Det råder nya tider, det blåser nya vindar som ger nya konsekvenser. Hej och hå. Här behövs nya kreativa tankar och lite agerande. Bildligt vässar jag min penna för att skriva jag-vet-inte-vad till någon jag-inte-vet-vem.