Kontext

Gårdagen blev en degig dag. Närmast nedstämd. Misslyckades få igång områdets gräsklippare så min luggiga gräsmatta har förblivit luggig. Och min trädgård som ska ha en mindre fest snart. Stön.

Jag blev sur och ännu mera nedstämd. Så blev jag förbannad, tog middagssallad med i en burk och for till en sjö (tjärn) på vår ö och satte mig att stirra ut över klipporna på skogstjärnen. Himla fint. Skickade SMS till mina barn om beskedet på röntgen. Fick omedelbart tre glada SMS tillbaka. Kände mig inte lika ensam då.

Jag satt där på klippan och begrundade den här håglösheten jag är i trots att jag får idel goda besked. Blir trött på mig själv och mitt nedstämda humör trots beskeden. Jag kunde väl vara lite glad.

Den akuta krisen är över. Långsamt börjar det gå upp för mig, innebörden i det min läkare sa till mig redan första mötet jag hade med henne för snart ett år sedan. Hon sa att vi kommer att umgås länge. Jag börjar fatta att jag präglas av den här åkomman resten av livet.

Min tidshorisont har förändrats. Den har förlängts. I höstas tänkte jag inte många månader framåt. Det handlade om veckor. Om behandlingarna, pauserna och operationen som skulle ge besked. Nu ser jag månader och faktiskt år framåt. Och blir inte direkt glad av tanken. I alla fall inte enbart. Jag tänker på alla dessa vändor med behandlingar, operationer och besked, paus, behandling, operation och besked. Många år. Stön. Så kommer det att bli om jag får förmånen att klara det här.

Man kan inte säga att jag är snabb i vändningarna. Det har tagit mig närmare ett år att fatta att jag har en cancer som jag behöver kämpa med i massor av år. Att överlevandet inte innebär frid och fröjd. Ett liv med cancer innebär att något lurar i bakgrunden av medvetandet. Det är verkligen dubbla känslor kring beskedet att jag är cancerfri just nu.

Cancer liknar inget annat jag erfarit. Tidigare sjukdomar har jag fått och så har jag blivit frisk. Punkt slut. Ibland har de behövt lite behandling, oftast inte. Det har gällt flunsor och infektioner, skråmor och sår, ryggskott, huvudvärk, solsting, nåt litet revbensbrott. Jag kan faktiskt inte komma ihåg nåt mer i sjukdomsväg under hela mitt liv. Jag har lärt mig att sjukdomar kan botas.

Cancer är nåt annat. Cancer är nåt man har och lever med. Även om man för stunden är cancferfri. Vi som har cancer lever med möjligheten och troligheten att den återkommer. Och att den bara kan botas ibland.

Det här har förstås alla andra förstått. Och jag förstod det väl en gång i tiden. På den tiden då jag inte hade cancer själv. Nu börjar förstå det på ett grundligare och djupare sätt. Med känslorna och kroppen. Det känns faktiskt nytt och ovant. Det är nåt som långsamt håller på att gå upp för mig. Jag lever med en sjukdom som kommer att prägla mitt liv många år framåt. Kanske resten av livet.

Nu är det söndag. Jag får lämna grubblerierna om denna nygammla insikt för nu skall huset rustas till ett litet trädgårdskalas. Min kompis AH skall firas för att hon nyligen blev 60.