Kontext

Jag har varit på en två dagars tur till Huvudstaden och genomfört kundmöten som glassig konsult. Du, som följer min blogg, vet att jag inte berättar närmare om vad jag gör i mitt jobb. Jag beskriver det bara i allmänna ordalag. I stället har jag valt att den här bloggen skall handla om en annan viktig aspekt av mitt liv, nämligen om mitt liv med blåscancer och min blir-frisk-resa. Därför berättar jag nu några episoder om hur det kan vara att vara glassig organisationskonsult med blåscancer. Eller, för att nu vara riktigt korrekt, just nu cancerfri organisationskonsult med en blåsa som håller på att läka så fint men som får lite fnatt ibland. Jag brukar kalla dessa fnatt för skov och jag får skov under några timmar några gånger i veckan. De kommer utan förvarning. Jag väljer att skratta, för annars skulle jag bara gråta.

Scenariot är hämtat från idag på morgonen och förmiddagen, från klockan 7.30 och 5 timmar framåt.

Jag lämnar min dotters lägenhet i Norrförort strax före kl 7 för att ha ett frukostmöte med en av våra partners på Mariatorget kl 7.30. När jag går trapporna upp ur Mariatorgets T-station känner jag en trängning av intensivare slag. Jag skyndar mig, hittar torget, men var ligger café Rival, där vi skulle träffas? Ringer kollegan jag skulle träffa. Då, pang, kan jag inte hålla mig längre.

Till skillnad från tillvaron för några månader sedan är jag nu utrustad med rejäla blöjor, så det gör ingenting. I lugn och ro kan jag leta mig till Rival, byta blöjor på deras toalett och under tiden har min kollega anlänt och vi kan ha vårt möte. Jag behöver gå på toaletten ytterligare två gånger innan vi skiljs åt en och en halv timme senare. Det sista jag gör är att tömma mig på det som finns att tömma.

Nu bär det iväg till ett kundmöte på ett stort etermediebolag på Gärdet. Tunnelbana till Karlaplan och promenad till målet. Trängning. Kissar på mig på väg in mot entrén. Och det gör ju inte så mycket nu heller, för jag har ju de där rejäla doningarna på mig. Toaletten där jag byter ligger vid fiket omedelbart till vänster om entrén. Det vet jag sen förr. Därefter anmäler jag mig i den välbevakade receptionen och får en besökslapp att sätta på skjortan. En kort stund senare blir jag hämtad av den chef jag avtalat träff med.

Vi har en timme på oss för uppföljande samtal av en tidigare konsultinsats. En knapp timme. Första halvtimmen går finfint. Sen får jag trängningskänning. Men kan hålla mig. En stund. Vi är inne i ett intensivt skede av samtalet och har inte så många minuter kvar. Det är bara inte lämpligt att avbryta med ett toalettbesök just då. Jag kan nog hålla mig, bara en liten stund till. Men det kan jag inte. Där sitter jag och pratar med sagde chef medveten om att jag kissar på mig rakt framför hans ögon. Tur att man har pokerfejs. Och det bär sig inte bättre än att jag under avrundningen av vårt samtal kissar på mig en gång till innan jag blir eskorterad ut genom den välbevakade receptionen. Där vill jag kolla om det finns en forskningsrapport inlämnad till mig av en annan person i det där etermediebygget. Jag kissar nu på mig ännu en gång. Kan uppsöka toaletten intill huvudentrén. Mina rejäla doningar håller för en rejäl skur. Men inte två. Och definitivt inte tre. Nu har jag våtvärmande långbrallor, som jag ödslar mängder med toapapper på att till nöds torka upp.

Jag vandrar vidare i det vackra vädret till buss nr 4, hoppar av vid Kungliga Biblioteket och möter min kollega GLH för ytterligare ett kundmöte på Sveavägen. Det första jag gör är att gå på toaletten. Vi pratas vid i en och en halv timme och - hör här - jag kissar inte på mig den stunden. Lämnar stället med ytterligare en toalettvisit.

Det har nu gått 5 timmar och på den tiden har jag kissat på mig 5 gånger och gått på toaletten 8 gånger. Så är det när man är glassig organisationskonsult med en blåsa som har ett skov. Tur att jag inte har skov jämt. Vad skulle du göra, skratta eller gråta? Själv är jag mycket tacksam över att inte ha cancer i ändtarmen. Då skulle jag nog inte skratta.