Kontext

Jag är både glad och besviken så att det är högtryck i kokaren.

På sena eftermiddagen igår ringde min kollega GLH till mig. Hon sa att hon bara behövde "säga det till nån". Hon var fnissig, förvirrad och glad. Det visade sig att hon fått besked om att vi fått ramavtal på ett anbud som vi lämnade på HR-insatser i en helt annan del av Mellanmjölkens land för länge sen, närmare bestämt i februari. Vi trodde båda att upphandlingen var avklarad för länge sen och att vi inte alls kom i fråga. Nu skulle hon skriva avtal med den stora kunden. Fantastiskt roligt. Äntligen lön för den gnetande mödan.

Hon ringde precis som jag var på väg ut till apoteket, se nedan, och till resecentrum för att hämta dotter och mågämne. Vi ska midsomra tillsammans uppströms älven hos hans mamma. Ännu en anledning till glädje.

Det här skedde precis innan jag gav upp och messade min urolog, som jag visste var på annan ort i landet (för övrig samma del av landet som vi fått ramavtal i) att nu är taggtrådshullingarna svettigt starka och kan jag inte börja äta på de antibiotikatabletter jag har kvar sen förr? Jag messade kl 16.32 och kl 16.50 stod jag på apoteket och hämtade ut mera antibiotika som hon, urologen, skrivit ut och mailat iväg receptet på. I mellantiden hade jag hunnit få telsamtal från henne med några kontrollfrågor och med råd om hur jag ska äta medicinen nu fram till operationen. Jo då, jag skulle börja äta medicinen omedelbart. Jag skriver så här detaljerat för att fatta själv hur otroligt förspänt jag har det med välvillig service. Och medicinen har effekt. Taggtrådshullingarnas längd avtar, det kunde jag konstatera redan sent i går kväll. Skönt. Ännu en orsak till glädje.

Nu är det natt och jag har varit uppe på min vanliga kisstur. Det är nu besvikenheten kommer in. Efter månader av fint kiss så var det nu hallonsaft. Och jag vill bara skrika. Nej, inte nu igen! Det har ju varit så bra, så länge! Nu ligger jag här med mina tankar om vad det här kan vara tecken på. Jag kissade chokladpudding i förrgår och har sett någon liten blodflaga sen dess. Och nu rejält färgad hallonsaft. Visst kan det vara så att såret från skorplossningen läcker? Jag har också behov av att "säga det till nån". Nu, som så många gånger förr, är bloggen min ventil. Både att kunna "säga det till nån" och konkret att knappra på datorns tangenter. Då GÖR jag något jämfört att bara sitta och tänka oroliga besvikna tankar. Det lättar på trycket i kokaren.