Kontext

Nu sitter jag här med min bråkiga blåsa och vågig mun och skall endera dagen bila söderöver på semester. Jag äter den nya antibiotikan Amimox på 6.e dagen och bråkigheten vill inte riktigt ge vika.

Precis så här var det för exakt ett år sedan. Det är nästan kusligt lika. Skillnaden är att jag nu vet betydligt mer om mitt hälsotillstånd och har beredskap för hälsans lynnighet. Då trodde jag faktiskt att bara jag reste iväg så skulle besvären stanna hemma.

Ibland tänker jag ”upprepningstvång”. Upprepningstvång är ett fackord som jag slänger mig med och innebär att man upprepar ett beteende tvångsmässigt omedvetet. Exempel på upprepningstvång är om du är uppväxt i en familj där du blev sviken och slagen av din far och senare i livet väljer män som sviker och slår dig. Upprepningstvång kan också ha positiva förtecken. Exempel på det är om du är uppväxt i en familj där du blev omhuldad och älskad av din far och senare i livet väljer män som avgudar dig.

I mitt fall skulle upprepningstvång vara att jag för ett år sedan hade en besvärlig blåsa krävde ideliga antibiotikabehandlingar och att detta kroppsminne drar igång liknande symtom som behöver liknande behandling.

Det brukar vara nåt magiskt med ettårscykeln. Minnena från i fjol finns där, absolut. Men tror faktiskt inte att blåsan är orolig pga mitt psyke eller kroppsminne eller vad man ska kalla det. Jag tror helt enkelt att jag har kusar i blåsan som behöver behandlas. Möjligen håller de på att bli resistenta efter denna långa tid av antibiotikakonsumtion. En stilla undran om det – hur blir det då? Och så har ja ibland den där ångesten i bubblan som handlar om betydligt värre saker än kusar i blåsan.

Jag är i väntans tider. Väntan på besked från cytologin. Väntan på att blåsan skall bli lugnare. Väntan på operation. Väntan, väntan, väntan… och det här är något som upprepar sig. När bara sedan har inträffat, så ska det bli bättre. Det är ett upprepningstvång. Jag har så himla svårt att vara i och njuta av nuet.