Kontext

Nu är det morgon och jag ligger i en främmande säng på en kursgård i min region. Min kollega och jag bedriver två dagars konsultutbildning. Det går bra och är rysligt intressant att vara i ett sammanhang där vi alla delar intresse för arbetssättet. Samtidigt som jag lär ut, så lag lär mig hela tiden och det gillar jag.

I går kom regional-TV och intervjuade mig och en av kursdeltagarna och filmade oss alla i utbildningssituationen. Igår kväll, mitt under middagen, kunde vi se oss utsända i etern. Varför då? Jo, det är så att två av oss är utnämnda till officiella ambassadörer för kvinnligt företagande. Den 26 mars släpptes "nyheten" om vilka 800 kvinnor i Sverige som blivit officiella, av regeringen utsedda, ambassadörer. Det råkade vara så att vi var tre sådana i kurslokalen. Men den tredje, från Västra Götaland, var ointressant för TV i vår region.

Jag har lite problem med vinklingen, dvs problematiseringen av bristen på kvinnliga företagare och behovet att vara fler. Det är ett länsstyrelseperspektiv som jag har svårt att ikläda mig helt och fullt. Jag är inte ambassadör för att råda bot på ett problem. Jag har svårt att se andelen kvinnor som företagare som ett problem över huvud taget. Andelen bara är - och det är del i en utvecklingstrend som pågår i samhället. Andelen kvinnor i arbetslivets olika vinklar och vrår ökar för att samhällsförändringarna gynnar en sådan utveckling. Det sker vare sig vi vill det eller ej. Och utvecklingen kan understödjas. Jag bidrar gärna till det för jag tänker att kvinnor har mycket att tillföra i samhällsutvecklingen och för att det är roligt och givande att driva företag. Jag har haft glädje av förebilder i mitt eget företagande och då är jag gärna själv en förebild för andra. Och det är jag, vare sig jag är officiellt utnämnd eller inte. Men nu är jag det och syntes på TV igår och där sa jag något om lusten att driva företag och min egen erfarenhet sedan 23 år tillbaka.

Under gårdagen tilltog taggtrådskänslan i blåsan igen. Natten har varit sämre än på länge. Jag har haft ont och sprungit på toa massor av gånger. Trängningarna är helt enkelt tätare och starkare. Jag umgicks med tankar på att höra av mig till akuten igen. Eller rättare, jag umgicks med tanken på vart jag ska höra av mig om jag blir ännu sämre mitt i natten. Är det sjukvårdsupplysningen, 112 eller min gamla avdelning 14A? För inte kan jag väcka min läkare mitt i natten och inte är hon ens hemma. Jag tror att hon är på urologkonferens i Italien just nu. Jag kom inte längre i mina tankar, för det blev inte aktuellt att ringa. Kom på att jag nog druckit i minsta laget, så sedan några timmar dricker jag några glas vatten då och då och hoppas att taggarna ska försvinna.

Livet olika sidor fortsätter att vara en del av mitt liv. Å ena sidan är jag en av regeringen utsedd ambassadör, å andra sidan är jag så krasslig att jag snuddar vid tanken på akuthjälp på fiskhus.