Kontext

Dagarna kommer och dagarna går. Jag mår ömsom lite uppåt, ömsom lite neråt. Påsken var rätt bra. Äter fortfarande antibiotika, smärtstillande, dricker tranbärsjos och har täta trängningar. I går hade jag en sämre dag. Då bryter sveda och taggtråd igenom det smärtstillande filtret, jag blöder lite och känner mig som en påse nötter. Och höften krånglar. Sedan ett par veckor stannar jag regelbundet på halva vägen mellan regionhuvudstaden och min egen hemstad och går på toaletten. Det finns ett bra ställe precis mitt emellan.

 

Jag har en enda stor längtan och det är att komma under operationsbordet 1 april och möjligen få se hur det står till. Och jag vet ju att operationen inte gör underverk. Därför gruvar jag mig för perioden efter operationen. Framtiden känns tröstlös. Ljuset i dimman är tanken på att bli av med eländet.

 

Nu känner jag mig som en klagomoster. Det låter som jag är nedtyngd av smärtor. Så är det INTE. De är nästan obefintliga med hjälp av smärtstillande. Men jag är nedtyngd av utvecklingen och osäkerheten. All ny taggtråd sätter fart på mina farhågor och undran om vart skall den leda till. Ska jag få så ont som för några veckor sedan? Det är ett rött skynke för mig. Även om min läkare har tröstat mig och sagt att det finns kramplösande.

 

Jag har förfrågningar om aktiviteter i maj, både i jobbet och i privat. Vad kan jag säga om maj? Jag vet inte om och när blåsan tas bort, om jag mår prima eller om jag fortfarande mår som en påse nötter. Nu tränar jag mig på det som jag har ohyggligt svårt för. Jag säger nej till allt engagemang, där min plötsliga frånvaro kan krångla till det för andra. Det innebär att jag själv aktivt stänger mig ute.

 

Jag tränar nog på att rätta mun efter matsäck och att acceptera tillvaron så som den är för mig nu. På det området är jag inte i närheten av att vara bäst i klassen. Att dessutom kunna njuta av det stora i det lilla, känns som över-överkurs. Men det ska nog gå, så småningom. Men först ska jag streta emot lite. Jag har det inte så där helt lätt med att acceptera att anden far tillbaka in i flaskan.