Kontext

Långfredags morgon kände jag av ny sveda och en tunnare taggtråd i blåsan. Ny taggtråd trots att jag redan äter antibiotika. Oj, oj, hur ska det här gå? Hällde i mig ohemula mängder tranbärsjos och låtsades som ingenting. Dottern och jag åkte uppströms älven i gnistrande sol och vinterskrud. Jag kan meddela att landskapet längs älven är öppet, odlat och befolkat mest hela vägen och att det inte är så lätt att obemärkt stanna till och lätta på blåstrycket. Två gånger var det tvunget att hända och det var bara lite penibelt.

Vi landade i stuga med brasa och vid utsikt över älvlandskapet. Tog en promenad in i skogen, upp till vattenkällan, över hyggen och tillbaka och det gick riktigt bra. Blåsan knotade bara lite. Dotter T och jag förmedlade våran familjetradition med skattjakt. Via kryptiska meddelanden i små ägg lagda i ett större ägg, sprang vi alla runt i huset och letade något obestämt. Favoriten bland skatterna blev nog Gamla tanter lägger inte ägg. Den gav upphov till många uppläsningar. T ex

Laxpatén och portersteken var med getostmojsade rotsaker smakade underbart liksom hjortronen med grädde. Vi spelade också Alias, som jag inte provat förr och som var riktigt trevligt. Ungdomarna vann. Jag var riktigt alert där på kvällstimman och var den som sist la mig. Det är anmärkningsvärt och jag tolkar det som ett tecken på viss hälsoförbättring. Nu en natt senare är jag stärkt i den förvissningen. Jag sprungit natt bara 4-5 gånger och fick en sammanhängande sovsträcka på 3,5 timme, vilket är rekord på länge om jag räknar att jag klarat mig på egen hand. Tillståndet med kateter räknar jag inte. Det går alltså bra det här.