Kontext

Morgon i Kungliga Huvudstaden. Regntungt. Det brusar av bilar utanför lägenheten i norrförort där min dotter bor. Jag sitter här i köket och dotter och mågämne är i en annan mellansvensk stad och jobbar med sina respektive jobb. Om en liten stund ska jag ta tunnelbanan in till centrum och fortsätta utbilda partners. Kvällen och natten har varit både lugn, men har inslag av frågetecken.

Har ny taggtråd i blåsan, om än inte så grovkalibrig som förra veckans. Klart jag tänker "vad är det nu för skit på gång"? Natten har varit något oroligare också. Det ger mig den där osäkra känslan, som jag otrivs så förtvivlat med. Kommer jag att klara de åtaganden jag har kvar denna vecka? Åtminstone idag "måste" jag hålla, för jag är ensam ledare. I morgon kan jag insjukna utan att det känns som katastrof.

Men nu ska jag passa på att njuta medan tider är. Jag utbildar alltså konsulter i den modell som jag är upphovskvinna till och den metod som min kollega G och jag utarbetat tillsammans. I den här situationen är jag alls inte van. Ja, jo, vi har utbildat en kull tidigare. Men det är i alla fall nåt nytt med känslan. Dessa personer som jag träffar har valt utbildningen för att de med sin magkänsla och intuition känner att det här är rätt för dem. De är ofattbart motiverade och intresserade och de har en närmast febrig energi. Intellektuellt förstår jag att jag är en auktoritet, ja till och med en sorts guru, för dem. Men det tar emot att tänka så, att till och med skriva ordet. För guru och jag själv, de är oförenliga storheter i min föreställningsvärd. Jag känner mig snarast liten i deras närhet, så framgångsrika, kompetenta och mogna som de är.

Ändå mår jag otroligt gott av att vara där jag är. Det är inspirerande och lärorikt med så motiverade deltagare, så det händer nåt med mig. Jag får tillgång till ännu mera know-how om det vi gjort och vad jag lärt. Känslan är att jag lär mig nu. Och det gillar jag, som är en obotligt nyfiken människa. Rollen som utbildare i det här sammanhanget stortrivs jag med.

Samtidigt mullrar min ohälsa i bakgrunden och då blir jag ännu mera motiverad att lära ut det jag kan och har erfarit. Om jag ska tackla av så är det bråttom att få andra på banan. De får bli framtidens utbildare. Men då behöver de ha varit på banan en tid först. Så det är lite bråttom att få dem ut på banan. Och det är lite bråttom att använda mig och min kompetens innan jag är av banan. Så en viktig roll för mig i framtiden är att vara utbildare. Så länge jag orkar vara på banan.

Hängde du med i alla dessa på och av banan? Om inte, don´t worry, be happy. Är det månne ord till mig själv?