Hälsan själv

Sedan midnatt igår kväll är jag hemma igen i min lilla stad här i midjan av Mellanmjölkens land.

 

Här är en scen från mitt oglamorösa liv. Scenen är hämtad från gårdagen och i den finns dotter T, mågämne J och jag själv. Vi befinner oss i en liten lägenhet i Kungliga Huvudstadens Norrförort och jag skall strax resa med buss hemöver.

 

Vi vilar oss med en go kanadensisk film som heter Trion från Belleville. Den passar bra inför internationella kvinnodagen och särskilt bra efter dagens vårsoliga utflykt i Hagaparken och Fjärilshuset. Den utflykten visade sig för övrigt vara perfekt för mig. Lite stillsamt promenerande och jag dämpade promenadtempot för att passa mig. I Fjärilshuset lååångsamt promenerande. Där fanns fik och toaletter som vi också begagnade.

 

Så blir det dags att packa ihop de sista pinalerna medan J går iväg och hämtar ut kontanter åt mig som jag kan behöva under resan och samtidigt kör fram bilen. När jag reser mig låser sig plötsligt höger höft. Det har den gjort några gånger på sistone och det borde jag pratat med min läkare om. Men det har jag glömt att göra. Nåväl. Med ena höften i baklås hoppar jag på ett ben till toaletten. Å så klär jag på mig, svårt linkande.

 

Tar också mina mediciner, alltså tuberkulosmedicin och smärtstillande. Den blåslugnande medicinen är en depå-medicin som jag bara tar morgon och kväll, så den behöver jag inte tänka på nu. Tuberkulosmedicinen skall tas med några timmars intervall mellan måltiderna, så tillfället är väl valt nu. Om ca två timmar kan jag äta macka på bussen. En kisstur till, för säkerhets skull. T tar all packning och jag kan linka till bilen med stöd i hennes arm. Får VISA-kortet och mina pengar, en femhundring.

 

T kör och de diskuterar bästa sättet att komma till CityTerminalen. På väg dit känner jag ny oro i blåsan. När vi närmar oss CityTerminalen är läget kritiskt och då har det bara gått 15 minuter sedan senaste toabesöket. T kör olagligt in bland bussarna för att släppa av mig med orden "Vi tar packningen så får du springa till toaletten". Jag linkar iväg och dyker på första bästa busschaffis vid sin buss och säger som det är. "Jag ska resa strax, jag har en sjukdom som gör att jag snabbt behöver gå på toaletten och kan jag få gå på toaletten i din buss?" "Tyvärr. Vi har inte bussen igång, så det funkar inte." Bryr mig inte om att argumentera utan linkar vidare in i själva terminalen. Fan, här bygger dom om överallt. Var är toaletterna nu nån stans. Linkar inöver och, pang, där och då kissar jag på mig. Känner den ljumma värmen sprida sig nerför höger ben. Irrar vidare till en disk och frågar efter toalett. "En trappa upp."

 

Då kommer T och J med min packning i hasorna och säger "Vi kollar varifrån bussen går och tar hand om din packning, så får du ägna dig åt toaletten". "Har någon en toa-peng?" "Nej" "Shit, det får gå ändå."

 

Link link. Upp, till vänster, in, bakom. Där finns en sån där grind och toavakter som tar betalt. Jag slänger åt killen femhundringen med orden "Det är bråttom och vi får göra upp affärerna sen". Oj, säger han och öppnar. Alla toaletterna är upptagna. Lätt panik, tills en dörr öppnar sig. Äntligen räddning. Kissar och torkar mina kläder så gott jag kan med toapapper. När jag kommer ut får jag en massa sedlar och 19 femkronorsslantar av vakten med nån kommentar som jag inte minns. Han är imponerad över brådskan, tror jag.

 

Utanför står T och J med min packning och säger att jag ska ta bussen från gate 36. J kramar om mig och går för han behöver till bilen som står lagvidrigt parkerad. T hjälper mig ända till bussen och lyfter packningen på plats. Vi är i god tid och jag kan välja plats. I bussen sätter jag mig längst bak, granne med - gissa vad. Under den 6 timmar långa resan besöker jag nog det där stället närmare 10 gånger. Och höften ger med sig så att jag mot slutet inte känner av den nästan alls.

 

Därmed är en scen ur mitt verkliga liv avklarad. Jag skrev inte att det också gör ont. Men det gör det. Både trängningarna och kissandet gör ont. Ibland riktigt riktigt ont.

 

Kan du nu förstå att jag gruvar mig för en ny instillation, som ska sätta fart den infammantoriska reaktionen, som i sin tur ska sätta fart på mitt immunförsvar? Jag tycker att det är fartigt så det förslår. Jag gruvar mig för att få ännu mera ont och för möjligheten av att kunna bli riktigt sjuk och i behov av akuthjälp. Nu på morgonkvisten har jag tänkt ut backup-hjälp om jag skulle få en överreaktion.

 

Mot bakgrund av denna och andra scener ur mitt oglamorösa liv ter det sig tveeggat med sådana här kommentarer jag får rätt ofta - "Hej! Men du ser ju ut som hälsan själv!"


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0