Kontext

Nu på morgonen när jag fortfarande var kvar på avdelning 14 A ringde en psykolog. Kontakten är förmedlad av min sjukgymnast (friskgymnast) på FAR (fysisk aktivitet på recept). Vi ska träffas i mitten av mars och då ska jag ta mig till friskhuset, samma hiss som jag är van (nr 2) fast två våningar till och där ska jag anmäla till receptionen och om jag får förhinder ska jag höra av mig till sekreteraren. Det här hetsar inte precis upp mig. Allt luktar sjuk-miljö och ja, inte känns det så kul, precis. Men människan kan ju inte rå för att hon har såna fysiska villkor för sitt arbete, så jag ska ge det hela en chans. Hon är till för patienter på urolog, onkolog etc.

Det som hände med mig direkt efter samtalet var tankar nåt i stil med "inte ska väl jag uppta en sådan plats med mina obetydliga problem". Som om jag måste vara utom allt hopp för att det ska duga som samtal med psykolog. Jag skakar på huvudet åt mig själv.

Utskrivningssamtalet med min urolog KÅ gav mig grubblor.

Läkargruppen hade pratat om mig på morgonen. Kanske har jag BCG-it, dvs att det är BCG-instillationen som blåsan reagerat på. Behöver alltså inte primärt vara urinvägsinfektioner. (Nyhet, så har jag inte tänkt själv.) Kanske är min hosta en släng av BCG-it. Alltså är hostan i så fall en släng av tubekulos. (Det har jag ju varit lur på länge. Jag kallar min hosta för inte-tuberkulos-hosta.)

Vet inte varför jag inte tänkt i dessa tankebanor själv. Men, jag har väl haft fullt upp med att hålla ihop mig själv och att klara av en dag i taget. Det har räckt, liksom. Nu när jag hör det, så kommer ett AHA till mig. Det förklarar ett och annat. Bl a att jag blivit så obetydligt bättre av antibiotika. Det förklarar varför hostan tilltog när jag fått instillationen.

Men om det nu är så att jag har BCG-it. Vad innebär det för framtiden? Det vet vi inte. Vi avvaktar den här veckan för att se hur det utvecklar sig. Två alternativa handlingsplaner är lagda. Den ena planen a) innebär instillation nästa och nästnästa vecka och titt i blåsan 4 veckor senare, i mitten av april. Den andra b) innebär att vi skippar underhållsbehandlingen nu och går in och tittar i blåsan rätt snart, i mitten av mars, strax före påsk och tar underhållsbehandlingen efteråt, senare halvan av april. Improvisation och fingertoppskänsla passar mig. Om det bara inte var mitt liv som stod på spel.

Nu är jag åter hemma i mitt kära hem. Här finns inga korridorer och receptioner, förvirrade restanter och människor med rullator och gipsade ben. Här är det lugnt och tyst. Och jag har en hel dag på mig att förbereda mig för nästa resa till kungliga huvudstaden. Det är lugnt. Eller, borde i alla fall vara det.