Hurra. Vi vann

Jag blir kvar här ett dygn till.

 

Under ronden rapporterade jag att jag väl var bättre men att det går så förtvivlat långsamt. Ge mig ett piller som fixar blåsan lite snabbt och som gör att jag kan åka hem och fungera normalt. Skratt. Drick mycket. Utspädd urin är snällare än koncentrerad. Vill du stanna kvar? Vi har inte högtryck på sängplatser just nu, så för vår del är det OK. Jag bad att få fundera en stund. Och nu har jag bestämt mig. Jag mår bra här. Miljön tvingar mig att ta det lugnt. Jag har bara tråkigt. Jag stannar. Dessutom ska jag ju tillbaka till regionhuvudstaden i morgon förmiddag på kundmöte. Lika bra att slippa fara fram och tillbaka.

 

Jag sitter och motionerar framför TVn. Jag åker Wasaloppet. Jag åker jämte Jörgen Aukland i ledningen. Vi är riktigt pigga trots de många milen i kroppen. Vi har ett imponerande försprång, flera minuter, till närmste åkare, storebrorsan Anders Akland. Vi är värda att vinna efter flera lopp då vi bara nästan vann. Imponerande. Men så är vi rutinerade långloppsåkare också. Vi har förberett oss minutiöst.

 

För en stund sedan var min urolog förbi, trots att hon inte jobbar idag. Hon passade på att titta till mig. Blåscancer T1G3 är en av de svåraste sjukdomarna rent medicinteoretiskt. Det är så förtvivlat mycket som påverkar. Men nu, i och med blåljuset (HexVix) är risken för den första tidens recidiv mindre. De ser helt enkelt bättre när de är inne och rotar och tar bort mer. Det minskar oron för att den uppskjutna behandlingen är farlig för mig. Det kanske inte ens blir någon mer underhållsbehandling den här vändan. Det kan bli så att det är viktigare att få min blåsa att fungera normalt och att de sen går in och tittar hur det ser ut, utan BCG-behandling. Vi får improvicera lite. (Ja, nu är jag inte konfluent med Jörgen Aukland utan med min urolog KÅ). Och ja, det kan hända att det ger bättre livskvalitet för mig att ta bort blåsan framöver. Det återstår också att se.

 

Känner mig ompysslad och speciell och mår bra av det. Vet att cancern och urinvägskusarna skiter blankt i vem de angriper. Där är jag inte speciell. Men den där personliga omvårdnaden och kontakten med friskvården, den gör mig så gott. Det är läkande för mig att få vara lite speciell.

 

Nu håller vi på att gå i mål. Jörgen och jag. Nu kan inget hindra vår seger. Där kom kransen på och nu är vi över målgången. Hurra. Vi vann.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0