Kontext

Gårdagen gick utan nya besked om min hälsa. Åt middag i matlaget. Himla trevligt. Vi pratade bl a om den nya regionindelningen, varför den görs (samordningsvinster), hur den görs (vem som kan ansöka om den, dvs landstingen kan ansöka, men inte kommunerna) och de övergripande styrande krafterna bakom (eller inte styrande krafter. Regeringen är oenig, moderaterna vill inte medan övriga partier vill) och rädslan för att vår region blir förlorare för att den är mer upptagen av prestige än att samarbeta för helhetens skull. Vår nuvarande regionhuvudstad vill inte hamna i lillebrorsituation i förhållande till den något nordligare regionhuvudstaden. Det kan på sikt bli förödande för oss här i midjan av Mellanmjölkens land. Vi riskerar att bli de verkliga förlorarna och komma i än mer bakvatten.

Vi pratade också om min sjukdoms skämmighet och hur vansinnigt det egentligen är att skämmas över något som vi alla gör, nämligen går på toaletten. Det finns något nesligt över att kissa på sig. Jag tror att jag jobbar med och minskar min egen skam genom att vara så uppriktig om mina tillkortakommanden som jag faktiskt är. Vi pratade också om min motivation för att ge min skämmiga åkomma ett ansikte. Den kollektiva skammen måste minska. Kan jag bidra, så gör jag det gärna.

På vägen hem sa matlagskompis MA till mig "Du är bra på att läsa av kroppen."

Det tar jag till mig. Inte som en nyhet, men ändå som något jag kan bejaka ännu mer. Det är faktiskt så att jag ägnat massor av tid och pengar åt min egen kroppsmedvetenhet. Jag har gått fler årslånga program i kroppsterapeutiskt arbete. Jag använder mina egna kroppsförnimmelser då jag avläser både andra människor och organisationer. Kort sagt, jag använder min egen kropp och hela mig själv som verktyg i min professionella roll. Så varför skulle jag inte bejaka denna min uppövade kompetens när det gäller mig som privatperson? Det är en himla bra fråga, som jag inte ställt mig själv förrän nu, när jag fick den där kommentaren. Jag har helt enkelt agerat flat och passiv patient.

Just nu, innan de där testerna föreligger, läser jag av min kropp på följande sätt.

Jag har en växande förnimmelse av min blåsa som en HEL klump. Jag förnimmer att muskelklumpen är på sin vakt och på något vis invaderad. Den är lite småspänd och det ger mig en svag obehagskänsla. Svidet i blåsan är mer eller mindre borta och det är varken taggtråd eller särdeles mycket av nyp då jag kissar. Lite kanske, men inte mycket. (Äter fortfarande en hel del smärtstillande). När jag promenerar blir blåsan alltmer ilsken. Det gillar den inte. Då går jag lååångsamt. De här förnimmelserna är alls inte starka. Vi pratar om finlir av förnimmelser.

Nu kopplar jag på min tolkning av dessa förnimmelser. Jag tolkar det som att det är allvar nu. Vi närmar oss vägs ände. Jag kan tänka mig att jag har mer tuberkulos i blåsan än "bara en släng". Jag kan också tänka mig att cancern fått nytt fäste, kanske är den tom muskelinvassiv. Fast egentligen har jag för lite kunskap för att göra kvilficerade gissningar om vad det kan vara. Det blir flyktiga fantasier grundade på min begränsade kunskap. I det här tolkningsarbetet är det oviktigt vad jag tror att det är. Det viktiga för mig just nu är min tolkning om allvar och vägs ände.

Om jag tar mina förnimmelser och tolkningar på allvar, så vet jag vad jag vill. Jag vill bli opererad omgående, dvs att min läkare går in och tittar hur det ser ut, tar prover etc. Fast egentligen är inte det riktigt nödvändigt heller. Jag vill att blåsan tas bort. Om jag ska ha en chans att klara det här, så ska blåsan bort. Och jag ska behandlas för den TBC jag dragit på mig. (Fast den medicinbyråkratiska gången behöver nog vara titt i blåsa först. I bästa fall. Kanske ska vi hålla på att harva med ännu fler instillationer. Stön.)

Så drastisk blir jag om jag kopplar på min kroppsmedvetenhet och tolkar mina förnimmelser.

Ja ha, och vad gör jag med det här? Jag är inne på något totalflummigt och ovetenskapligt. Jag har också en tilltro till min urolog och till läkarvetenskapen. Ska väl delge henne detta jag skrivit om. Är spänd på vad hon kommer fram till. Kanske lägger hon ihop mina ord med de testresultat hon har. Kanske inte. Jag ser fram emot den helhetsbedömning hon gör.